Det enkla svaret är att ”det beror på”. Det är alltså inte enkelt.

2017 händer det att en skolvärdinna noterar att elever flyttat möbler i ett uppehållsrum. Tre elever ligger på soffor som blockerar framkomligheten. Hon säger till eleverna tre gånger att resa sig och flytta på sofforna men blir inte åtlydd. I samma stund kommer en lärare förbi. Han är på väg till lektion och har ont om tid, men vill hjälpa till för att visa att de vuxna på skolan samarbetar. Han säger åt eleverna men blir heller inte hörsammad. Han går fram till dem. En rullar ner från soffan när han lägger händerna på hans ben, den andre reser sig upp medan en tredje ligger kvar och håller sig fast i soffan. Han lyfter upp eleven som ligger kvar, som direkt säger att han ska anmäla läraren.

En av eleverna filmar händelsen med sin telefon. Filmen läggs ut på nätet inom kort.

Pojken som lyfts upp, menar att läraren bryter hans fingrar och försöker strypa honom, och att han inte kunde andas. När läraren tar tag i honom bränner det till i nacken.

Modern blir uppringd av skolan, möten hålls med elevhälsan och även med läraren.

En anmälan görs till Skolinspektionen som väcker åtal och kräver skadestånd. Ärendet kommer till tingsrätten. Parterna är Skolinspektionen och kommunen.

Skolinspektionen hävdar ett förlopp som bygger på elevens uppgifter. Skolinspektionen anser att eleven kränkts av läraren, att handlingen inneburit relativt kraftigt våld, att eleven fått fysiska och psykiska men av händelsen och att lärarens agerande inte varit i proportion till vad eleverna gjort. Det fanns också en handlingsplan för eleven som alla lärare borde känt till som innebar ett lågaffektivt bemötande. Här menar inspektionen, har läraren som är elitbrottare, tagit ett kraftigt strypgrepp som om det hade hållits i 10-20 sekunder lett till att personen hade kunnat svimma. Handlingen beskrivs som ett kraftigt våldsinslag från lärarens sida.

Motparten menar tvärtom att allt varit proportionerligt och att läraren just på grund av sin bakgrund som elitbrottare, med en arm lyft som samtidigt rest sig upp, utan tryck på halsen utan snarare armhålan, efter att lugnt uppmanat eleverna att resa sig från sofforna.

Tingsrätten ska då försöka komma fram till vad som hänt och om de strider mot lag. Bedömningen utgår från skollag 2010:800, och rätten skriver i sin dom att bedömningen utgår från:

I 5 kap. 6 § regleras att rektor eller en lärare får vidta de omedelbara och tillfälliga åtgärder som är befogade för att tillförsäkra eleverna trygghet och studiero eller för att komma till rätta med en elevs ordningsstörande uppträdande. En sådan åtgärd får vidtas endast om den står i rimlig proportion till sitt syfte och övriga omständigheter.

6 kap. skollagen reglerar åtgärder mot kränkande behandling och av 9 § framgår att huvudmannen eller personalen inte får utsätta ett barn eller en elev för kränkande behandling. Om skolans personal skulle utsätta en elev för kränkande behandling ska huvudmannen enligt 12 § betala skadestånd till eleven för bland annat kränkning. Skadestånd utgår inte om kränkningen är ringa. Om det finns särskilda skäl kan skadeståndet för kränkning sättas ned eller helt falla bort.

Slutligen gäller vad avser bevisbördans placering att om en elev som anser sig ha blivit utsatt för kränkande behandling enligt 9 § visar omständigheter som ger anledning att anta att han eller hon har blivit utsatt för sådan behandling är det huvudmannen för verksamheten som ska visa att kränkande behandling inte har förekommit (14 § ).

Tingsrätten bedömer den bevisning som presenterats av båda parterna varav film och skriftväxling om anmälan mellan kommun och Skolinspektionen är gemensam, samt vittnesförhör. Tingsrätten kommer då fram till ungefär det som kommunen som part presenterat, och menar att lärarens agerande varit befogat och inte att anse som kränkning, inte heller ringa kränkning, och ogillar käromålet som inspektionen yrkar med ett skadestånd på 10000kr.

Skolinspektionen överklagar och för målet vidare till hovrätten. En enig hovrätt fastställer tingsrättens dom. I domen från hovrätten uttrycks också att agerandet från skolvärdinnan och läraren kan anses som ett lågaffektivt bemötande.

Skolinspektionen överklagar och för ärendet vidare till högsta domstolen som fastställer hovrättens och därmed tingsrättens dom. Högsta domstolen är inte enig. En av ledamöterna menar att domen är korrekt men att handlingen inneburit en kränkning av eleven, dock ringa vilket innebär att skadestånd inte utgår, varför utfallet är detsamma. En annan av ledamöterna menar att kränkningen inte är ringa och att kommunen bör betala 5000kr i skadestånd. De skiljaktiga ledamöterna resonerar om proportionaliteten i att det inte rörde sig om en akut situation, som motiverar oenigheten.

Händelsen inträffade 2017 på hösten då eleven gick i åk 8. Högsta domstolen fastställer tingsrättens dom sommaren 2020, ett år efter att elevens slutat.

Av den vägledande domen från HD framgår:

• En åtgärd ska vara i proportion till den ordningsstörning eller händelse som man ska komma tillrätta med
  • Så att en mindre störning löses med tillsägelser
  • Men kan lösas med fysiskt ingripande på en så låg nivå som möjligt exempelvis om störningen inte upphör genom tillsägelser
  • Eller om det finns risk att en elev eller material skadas
  • Om elever slåss med varandra
• En kränkning kan även vara obetänksamma uttalanden
  • En tillsägelse kan uppfattas som förödmjukande, men ska då balanseras mot skolans fostrande uppdrag då tillsägelser är befogade
• Lärarens handling kan oavsett avsikten, vara en kränkning
• Det läraren vet om eleven kan ha relevans i bedömningen av en handling och då om läraren borde ha vetat något och om huvudmannen kan lastas för det
  • Men att det i detta varit rutin att endast arbetslaget med hänsyn till elevens integritet haft kännedom om handlingsplanen, varför det inte beaktas
• Ett fysiskt ingripande ska vara att ingripa i en situation men får inte vara en bestraffning

Med juridiska texter förhåller det sig så att man som lekman kan missa tyngden av ett enskilt ord, och det framgår också att olika bedömningar görs av en och samma lagtext i olika domstolar. Att i punktform försöka återge en dom kan innebära att man reducerar betydelsen. Nedan återges HD-domen i sin helhet. I slutet ger HD en sammanfattning av lagen och sina bedömningar i de enskilda fallet, som var och en kan tolka själv.

Läs HD-domen i sin helhet.

Vad kan vi då lära av detta?

Lagen lägger ribban högt i vad läraren måste tänka på innan man agerar, samtidigt som det föreligger en skyldighet att ingripa. Av utvecklingen att döma känner många lärare en osäkerhet i hur man ska agera vilket kan leda till att man inte ingriper alls. Det är fel, men förståeligt. Här borde lagstiftaren tydliggöra lagens innebörd. Men det finns också förhållningssätt att tillämpa som minimerar risken för anmälningar och dessa juridiska processer.

1. Ett gott samarbete, och goda relationer med vårdnadshavarna och eleven själv minskar risken för anmälningar och oenigheter som ofta färgar dessa processer. En viktig faktor för att vinna föräldrarnas förtroende är att hela tiden visa att det man gör är för att man vill hjälpa eleven. Det kan också vara så att just ”dessa föräldrar” uppfattas som extra ”svåra”. Ofta har man bättre kontakt med de föräldrar man egentligen inte behöver kontakt med. Men det ger å andra sidan mer tid till dem man behöver odla goda relationer till. Manmåste också förstå, att det finns orsaker till att det blivit så när det varit mycket problem med skolgången, vilket understryker vikten. Om man inte känner att det går, måste man mobilisera hjälp inom skolans organisation för att göra det. Man får inte ge upp. Här kan man väl förmoda att relationerna inte fungerade, och fortsatte så under resten av elevens tid i skolan. I grunden måste man kunna kräva av föräldrarna att de ger mandat till de lärare som är på skolan och ska ta hand om eleven. Motprestationen är att motsvara förtroendet. Om föräldrarna ändå inte kan ta det steget, förutsatt att det inte är skolan som är hindret, återstår ju bara för föräldrarna att välja en annan skola, där de kan ge det förtroendet.
2. Om man har elever som stör ordningen eller har oönskade beteenden, är det bättre att i förväg, komma överens med föräldrarna om hur det ska hanteras. Det går att fråga direkt om hur de önskar att man ska hantera situationer när de inte gör som man säger. Sedan måste man också ge föräldern skolans perspektiv om vad som är möjligt att göra. Det ger en beredskap att hantera kommande eventuella störningar, och i bästa fall, minskar risken för att de överhuvudtaget händer.
3. I stunden måste man alltid bedöma om detta är så akut att det måste lösas direkt, eller om det kan lösas i efterhand. Om det inte kan ignoreras i stunden, går det att markera att det inte är OK och att man kommer att återkomma med vilka konsekvenser det får i syfte att upprepning inte sker. Som framgår rörde oenigheten i HD just denna fråga, om det akuta. Ett alternativ hade varit att markera att det inte var OK och sedan ha möte med förälder och andra för att hindra en upprepning, dels i störningen som sådan, men framförallt att eleverna inte följde vare sig skolvärdinnans eller lärarens tillsägelser. Det finns ett problem att i situationen, ofta inför publik, försöka få elever att följa uppmaningar som de väljer att ignorera, som ofta slutar i tråkigheter. Även med små elever och stora lärare, än värre med stora elever och små lärare. Det är inte ett ”nederlag” att välja rätt tillfälle men att då också markera att man gör det. Om man sedan inte gör det är tjänstefel. Om man inte har en överenskommelse enligt punkt 2, eller om den inte fungerar måste man förnya den. Om det visar sig att man inte har en god relation enligt punkt 1, gäller i så fall att bygga den.
4. En störning är en störning, och ska bedömas efter sitt allvar. Men att en elev inte följer en tillsägelse är ett regelbrott som borde betraktas som något mycket värre än en störning. Det är ju grunden för att just dessa problem med kränkningar och anmälningar inträffar, och borde därför tas med ett mycket stort allvar. Det kan ta lite tid att förklara det för vårdnadshavare, men i synnerhet när det gäller elever som ofta stör, är det oerhört viktigt. Här är det viktigt att hela skolan reagerar samfällt och konsekvent så att den kulturen råder på skolan, bland elever såväl som personal. Ju längre man kommer i det, desto större effekt får tillsägelser.
5. Ingen får dömas ohörd. Ofta händer det saker snabbt och det är lätt att i stunden anklaga någon som är oskyldig, men på samma gång oförlåtligt. Bättre är att inte anklaga alls. Ett sådant förhållningssätt vattnar heller inte ur vikten av tillsägelser, om man ska ha ambitionen att det anses viktigt även av eleverna. Tjat leder till ”inflation”, så att värdet av tillsägelser minskar. Beskriv istället vad man sett eller vad någon har berättat om händelser. Det är inte att anklaga. Samtidigt förstår den man talar med, att man reagerar på ett beteende vilket samtidigt är ett ingripande. I detta fall sade eleven själv att soffan redan stod där det stod och att de skojade med skolvärdinnan men hade tänkt att göra som hon sa, när allt gick så fort sedan när idrottsläraren kom. Nu framstod det som om de inte bara låg i sofforna, utan också hade flyttad dem dit. Det framgick också att eleven i behov av stöd, gärna hängde med de andra som var kända att vara lite ”busiga”, och som kanske hade vana att dra sig ur snabbt, en förmåga som eleven i fråga inte hade. Men hade de andra gått iväg, kanske även han hade dragit. Man hade sedan i efterhand kunnat prata med eleverna om vem som var drivande i ”buset” och komma tillrätta med det att de inte gjorde som skolvärdinnan uppmanade dem. Läraren gjorde inte fel, men hade ändå kunnat undvika det som sedan kom och som säkert var påfrestande. Man kan också fråga sig hur allt detta påverkade elevernas fortsatta skolgång och stämningen på skolan. I detta fallet var det en elitbrottare som också var lärare. Hur hade det slutat om skolvärdinnan själv hade försökt med fysiska strategier?
6. Av fallet kan man också ana viss oenighet bland lärarna på skolan om hur detta skulle hanteras. De tre eleverna gick till en annan lärare som fotograferade ”skadorna” och kallade greppet som framgick av filmen, ”giljotinen” eller ”anaconda”. Läraren som normalt hade eleven hade också yttrat att hon aldrig hade ingripit på samma sätt mot en elev med autism. Båda dessa lärares vittnesmål användes av inspektionen, medan försvaret använde idrottslärarens berättelse och rektorns. Det behöver i och för sig inte vara fel, men det antyder oenighet om hur man hanterar störningar i personalgruppen. Det kan också vara så att idrottsläraren i allmänhet kan vara en stark person andra ber om hjälp av i liknade situationer, vilket ger eleverna ett intryck att man kan skoja med andra än den som är stark. Det ger ju fel budskap till eleverna och understryker vikten av gemensamt agerande enligt punkt 4 och 5. Det förutsätter att man pratar om hur man agerar som lärargrupp så att man är trygg i att alla har ett gemensamt förhållningssätt. Eleverna går då inte till en annan lärare, och om så ändå blir, hanterar man det gemensamt med den som eleverna känner sig förfördelad av. I längden då kan eleverna känna sig trygga i att alla lärare gör lika, eller i vart fall försöker och att man kan prata eller få hjälp att prata med den som man nu känner sig orättvist behandlad av. Även om det nu var så, kanske det i alla fall inte leder till högsta domstolen.
7. Enligt domstolarna hade läraren inte gjort fel. Läraren hade inte heller i andra avseenden gjort fel. Det är svårt att vara lärare som halvspringer mellan lektioner, och i termer av sekunder alltid ska göra rätt. Men det blev ändå fel. Fokus i skolan ska ju ligga på det eleverna gör. I det här fallet kom allt att handla om vad läraren gjorde. Oavsett alla intentioner så kom eleverna i skymundan. Eleverna gjorde ju definitivt fel som inte från början gjorde som skolvärdinnan sa. Egentligen gjorde de fel redan när de började göra det som de uppenbarligen inte skulle göra. Men de kom helt i skymundan i den fortsatta processen. Så även om vi alla försöker, blir det ibland fel. Det är mänskligt. Men väldigt jobbigt om det blir som det blir.
8. Man kunde önska att det fanns en tydligare lagstiftning. Nu är det som det är. Och ändå om man nu skulle förtydliga skulle det ändå inte vara tydligt i alla situationer som kan uppstå. Vi lever också i en tid av förväntningar som många gånger uppfattas som orimligt höga. För att hantera det, är det bra att betona vikten av punkterna 1-6.

Man kan sluta läsa här. Om man längtar tillbaka till den gamla goda tiden, utan att gå så långt tillbaka som tiden då skolaga var tillåtet, kan man fortsätta att läsa om ett annat fall.

Året var 1986           

Det finns bakåt i tiden flera fall som är intressanta i sammanhanget. 1958 togs skolagan bort och det var därmed förbjudet att fysiskt bestraffa elever. Samtidigt hade lärare en skyldighet att ingripa mot ordningsstörningar. Det blir då en fråga om proportionalitet, dvs om ingripandet är befogat i förhållande till ordningsstörningen.

En lärare skulle 1986 hjälpa en skolvärdinna att avbryta ett äppelkrig och säger åt två elever att följa med. En vägrar och läraren tar eleven i nacken och föser eleven mot expeditionen. Detta leder till en anmälan som går vidare till åtal för misshandel och krav på skadestånd i tingsrätten. Tingsrätten finner 1987 det styrkt att läraren tagit grepp om elevens nacke varvid smärta och rodnad uppstått, men ogillar åtalet.

Det är en lärares skyldighet att vaka över att eleverna inte uppträder alltför störande inom skolans område. För att kunna fullgöra denna skyldighet kan det någon gång vara nödvändigt att läraren fattar tag i en elev. Detta kan vara fallet exempelvis då eleven - såsom det här är fråga om - vägrar att medfölja till rektorsexpeditionen för att utreda något som inträffat. Ett sådant fasthållande eller fösande och därav uppkommen begränsad smärta är inte att bedöma som misshandel i BrB:s mening. Åtalet skall därför inte vinna bifall.

Vid denna utgång skall även skadeståndsyrkandet ogillas.

Tingsrätten är oenig, och ärendet överklagas av åklagaren till hovrätten som dömer läraren för ringa misshandel, men utan påföljd/straff. Skillnaden i bedömning är att läraren anses ha tagit i för hårt än vad som ansetts befogat.

Ärendet överklagas av advokaten för läraren, till högsta domstolen som fastställer hovrättens dom 1988. Lärarens döms alltså för ringa misshandel, men får inget straff. Bedömningen är att läraren har tillsynsplikt över elever men ingen särskild rätt att använda våld utöver vad en medborgare i allmänhet kan använda sig av enligt nödvärnsrätten. Skolöverstyrelsen (dåvarande Skolverket) yttrar sig som lagstiftare till HD och säger:

Om HD finner att lärarens handlande legat utanför hans befogenheter, avser SÖ att aktualisera en legalisering av att skolpersonal, sedan andra möjligheter uttömts, får använda ett visst lindrigt våld för att klara ut en akut situation, även om inte nödvärnsreglerna skulle vara tillämpliga. SÖ ser det inte minst från lärarpersonalens synpunkt som angeläget att den oklarhet skingras, som nu råder kring lagligheten i ingripanden av det slag som läraren gjort.

Skolöverstyrelsen lades ner då skolan kommunaliserades. Istället bildades en ny myndighet, Skolverket, som hade uppgift att utöva tillsyn och att ge råd och stöd till skolornas nya huvudmän, kommunerna. Senare förändrades Skolverkets uppgifter så att råd och stöd flyttades till en ny myndighet, Myndigheten för skolutveckling som senare lades ner. Råd och stöd flyttades tillbaka till Skolverket och en ny myndighet inrättades, Skolinspektionen, som övertog tillsynsansvaret. Inom Skolinspektionen inrättades också Barn och elevombudsmannen som en del av myndigheten, som har möjlighet att föra talan om skadestånd.

Jag vet inte om det blev något av ambitionen att klargöra lärarens befogenheter. Oklarheter kvarstår, mer än 30 år senare.