Du kanske inte varit där någon gång ännu. Allt bara fungerar och flyter på. När alla jobbar på kan man släppa en knappnål och det hörs när den slamrande slår i det mjuka golvet. Studiero turbo, skulle men kunna säga. Men finns studiero bara där det redan finns, eller kan det också skapas till något som detta från ett sämre läge, eller till och med riktigt dåligt. Kan alla klasser bli drömklassen med stort D?

Studiero är ett mångtydigt och svårfångat begrepp. Det enkla är att det verkar vara ovanligt att det finns eftersom alla inte verkar nöjda. Och det skrivs inte så mycket om hur man konkret går till väga.

Det som möjligen är svårt är att på en skala från minus till plus handlar det inte om att positionen för studiero är noll och att alla upplever en frånvaro av störningar och problem. Så kan det vara med begreppet trygghet att om man eliminerat störningar så upplevs trygghet. Studiero är något mer och ligger en bit upp på plusskalan. Det är lite av en gemensam överenskommelse om hur man jobbar tillsammans och ge plats, utan att en individ tar plats från någon annan.

När jag har tittat på elevenkäter så har jag noterat att om eleverna upplever att de har inflytande och kan påverka, så minskar värdet för studiero i många fall. Men med vissa lärare som antagligen lyckas lite bättre kan det bli både och. Jag är ganska övertygad om att den visst kanske funkar med en ”yttre” ordning och disciplin, men samtidigt leder det till sämre engagemang och resultaten och effekten blir sammantaget lägre. Poängen med studiero är ju att höja nivån. Om det är stökigt kan det vara ett första steg för att få lugn och ro. Men ska det bli bra så att alla får utrymme att medvetet delta i att utveckla sig själv utifrån sina egna förutsättningar, så behövs det lite mer än bara lärarens struktur och ordning.

Mitt alternativ är därför att jobba med eleverna och deras eget engagemang så att de lär sig för sin egen skulle och inte för att tillfredsställa någon annan. Vi pratar ”inre” kontroll och ordning. Vi utgår från att eleverna är i grundskolan F-9 men att strategin fungerar även med gymnasister och vuxna.

Har du någon gång haft ”drömklassen” som bara var så fantastisk. Du kom varje dag och de samarbetade med dig och tog emot allt du lade ner av planering, ni hade det fantastiskt tillsammans och det var aldrig annat bus än med glimten i ögat. Inga motarbetare i klassen utan alla var med på tåget.

Om du börjar spalta upp vad det var som gjorde att det kändes så bra och sedan börjar gå tillbaka till vad orsakerna till att det var så bra för att utröna vad som låg bakom, borde du också ställa dig fråga varför inte alla klasser skulle kunna bli drömklasser? Naturligtvis är utgångsläget olika för olika grupperingar. Drömklassen kanske hade en låg tröskel och räckte för din nuvarande kompetensnivå. Men om nu utgångsläget är lite mer besvärligt så att det finns utmaningar med gruppen, skulle det inte gå med en högre kompetens att fixa det? Det finns lärare som mer eller mindre alltid har drömklasser och att det i dessa klasser finns elever som skulle kunna falla ur eller gör det med någon annan lärare, men inte just med den som kan..

På alla skolor skulle man kunna rangordna klasserna lärare för lärare, och det är ganska troligt att några lärare skulle ange att alla klasserna fungerar bra och att det råder höggradig studiero. Samtidigt skulle några lärare ange att de flesta klasserna inte fungerar.

Man måste då fråga sig vad det är som lärarna gör för att det alltid ska fungera bra?

Så här är det.

·       För det första måste läraren se att det går att jobba med klassen inom befintlig ram och göra bättre av det som redan finns.

Alla som väntar på att andra ska göra något som att tillföra resurser, föräldrar tillrättaföra sina barn, eller att högre makter ska ändra på svårigheter hos enskilda barn, kommer att försätta sig själva i maktlöshet. Jag menar inte att man inte kan tillföra resurser, men bättre då i ett utgångsläge där man redan optimerat utfallet av det som redan finns. Ofta är det så att det är i den miljön det går att tillföra mer resurser och att det blir något bra av det. Bättre att det finns mer idéer än vad resurserna räcker till än tvärtom. Jag har varit med om att tillföra obegränsat med resurser, men att det bara blir rörigare om ingen redan har koll och vet hur man ska utveckla gruppen och samspelet.

·       För det andra är det bra om man kan hitta klassens nuvarande nivå, vad de klarar för krav undervisningsmässigt till innehåll och arbetsform. Med det menar jag ämnets nivå och klassens spridning i det liksom procedurernas svårighetsgrad och klassens spridning i det.

Om eleverna får krav de inte kan uppfylla för att ämnesnivån ligger för högt, kommer några att falla ur och förr eller senare störa ordningen. Samma sak om arbetsformerna kräver mer än vad eleverna klarar. Jag har tyvärr sett grupper som inte fungerar men som ändå förväntas grupparbeta mot ett angivet mål och förväntas då själva reglera arbetat sinsemellan, vilket ju inte kommer att fungera. Det visar sig när man experimenterar med en klass att en del elever kan mer om ämnet när man förenklar arbetsformerna. Ibland är det inte svårigheten i ämnet utan lärarens svårighet att se svårigheterna i de arbetsformer som anvisas, som är det svåra för eleverna.

I flera kommuner finns gemensamma listor med extra anpassningar som lärarna ska använda sig av. I de flesta fall är det de facto så att man börjat på ett för svårt sätt i sin introduktion redan, och att anpassningen är att göra det lite enklare. Gör exempelvis inte så att ge instruktioner i för många led, utan enklare och rakare steg för steg, och komplicera först när du ser att alla hänger med. Oftast är läraren lite mer medveten om svårigheterna i ämnesprogressionen, men även i det finns det mörker.

Testa och analysera det som finns hos dig om extra anpassningar om det inte ligger något i vad jag här skriver. Detta hänger lite samman med synen på specialpedagogik. Vad är det egentligen som är så speciellt med specialpedagogik? Min grundläggande inställning är att det inte är något speciellt utan att det mer handlar om bättre eller sämre pedagogik, och i ett sådant perspektiv finns ingen anledning att inte ge det speciellt bra till alla från början!? Att låta ungarna misslyckas först gör ju bara att en del måste startas om i ett svårare läge med lägre motivation och sämre självbild.

Poängen här är att planera så att alla har en hög arbetsvolym och in och förenkla i de fall det går trögt och långsamt så att det lossnar. Först när alla är igång går det att göra något för att utveckla. Om vissa elever inte alls har en arbetsvolym för att allt är svårt, så finns inget att utveckla förrän de är igång och arbetar. Här har jag sett enskilda elever som dag ut och dag in sitter och inte gör något alls för att de vant sig och vi lärare har vant oss vi dem. Det kan också vara så att vi inte vet och heller inte tagit reda på varför det är så. Att skicka en sådan elev på spec fungerar inte alls. De kallas ibland elever utan egen motor. Men förväntas köra i alla fall.

Alla som klipper gräs ser till att starta motorn på gräsklipparen först innan man går fram och tillbaka. Har aldrig sett någon gå med en klippare vars motor inte startat, men ändå förväntas klippa gräs så att man går med den fram och tillbaka över mattan. Låter enkelt men så är det. Först måste man ju starta motorn. Om man inte tror att den ens finns har man ju gett upp. Då finns ingen idé att hålla på i alla fall. Men jag har aldrig träffat en elev utan egen motor. Däremot har jag sett åtskilliga med motor åka fram och tillbaka, dragna av lärare och kamrater för att inte nämna alla elevassistenter som ligger som en extramotor på den som redan finns…

Börjar man istället prata med eleven och vårdnadshavare på riktigt om var skon klämmer, och går direkt på frågan om var motivationen och motorn finns, så är det nog ofta så att den fanns där en gång, men att sedan blev det svårare och svårare och för jobbigt utan att man förstod att eleven själv började inse att man var något konstigt. Alla försök innebär inte att man sänker kraven tills man hittar sin nivå där man själv kan färdigställa arbetet innehållsmässigt och procedurmässigt. Begreppet lotsning är lite lurigt men innebär att man hjälper upp en elev med lite ”turbo-metoder” som om det funnes en quick-fix.

Den här punkten om att hitta klassens nivå så att din planering som lärare funkar för alla eleverna till sista hen, betyder att alla elever efter introduktionen själv kan arbeta hela passet och kan färdigställa uppgiften själv och få ”godkänt” utifrån sina premisser. Betraktar man en klass så fungerar det ofta så att några åker med på andras prestationer. Läraren skyndar runt och pekfingerlotsar så att alla hinner med, men handen på hjärtat, ser du inte att några elever genom inlärd hjälplöshet får så mycket hjälp att de inte själva kan tillgodoräkna sig prestationen. Det vet de själva och resultatet är förödande för det börjar fundera och vänja sig vid att det inte kan och så småningom heller inte behöver.

Om du nu övar upp dig att se klassens nivå och sakta och metodiskt breddar dina nivåer innehållsmässigt och procedurmässigt så vinner du flera fördelar.

·       Du utvecklar din planering avseende innehåll och arbetsform och, blir mer medveten om vad som är svårt eller enkelt sett ur enskilda elevers perspektiv.

·       Du utvecklar elevernas öppenhet om vad som är svårt eller enkelt och använder dig av all den information de och deras föräldrar har om varje individ, vilket är gynnsamt för klassens arbetsklimat.

·       Du eliminerar behovet av att göra andra saker som att busa just för att undervisningen blir tillgänglig för alla.

·       Du skapar ansvar för studiero hos dig själv och hos eleverna som individer och grupp.

·       Du jobbar smartare och mindre ineffektivt och kommer att hitta tid som du inte trodde att du hade

·       Du är på väg att bli ett riktigt proffs som förtjänar högre lön

Nu har jag behandlat inledande två punkter för en bättre utveckling mot studiero i klassrummet och början i änden att göra undervisningen tillgänglig för alla och att man försöker jobba med det man redan har där man redan står och börja gräva där och ingen annan stans. Jag har en lista som omfattar närmare 50 punkter, men dessa två som jag nu redan avhandlat lite översiktligt, kommer ändå att göra susen.

Vetskapen om att man kan göra mer borde bara den kunna sporra än mer.

Det kommer också mera om detta här, detta vara bara första avsnittet i säsong 1.

To be continued …