Studiero definieras som ett tillstånd där eleverna arbetar med sina uppgifter, utan att störningar inträffar. Alltså är studiero en form av arbetsro, där eleverna sysselsätts med sina uppgifter utan att de stör andra eller själva blir störda. En störning blir då ett problem för läraren som vill skapa studiero. Läraren löser problemet genom att åtgärda störningen.

Vanliga störningar i klassrum är att

• Elever kommer sent
• Elever pratar utan att ha ordet
• Elever rör sig så andra störs
• Elever gör andra saker än de ska
• Upprepningar av dessa störningar
• Läraren stör genom att ingripa mot störningar

Var för sig låter det inte så allvarligt, men summan av störningarna kan bli en ond cirkel där störningarna förstärker varandra. Varje störning i sig, är allvarlig på så vis att det tar tid från lektionen. Om t.ex. flera elever kommer sent 5 minuter varje lektion, blir summan av all den tid som det händer ganska mycket över hela veckan, terminen och läsåret. Problemet är ofta inte varje problem i sig, utan alla händelser sammantaget och att de upprepas. Det som också kan hända är att fler elever slutar jobba ju mer störningarna tar över. När en elev inte sysslar med arbetet, kommer uppmärksamheten att riktas mot annat. Eleven får då tid ”över” att göra andra saker, som oftast ökar störningarna. När många stör samtidigt och upprepat, blir det svårare att åtgärda. Det blir några som stör mycket som märks mest, och fler och fler stör också i bakgrunden.

Att läraren försöker hindra alla störningar som inträffar kan ge ett lärande för eleverna sa att de så småningom slutar störa, och istället arbetar med uppgifterna. Men ibland kan det också bli så att eleverna inte lär sig, upprepar störningar, och att läraren hela tiden sliter med att säga till, tjata och korrigera, så att det hela tiden går åt ganska mycket tid av arbetet att ”domptera” klassen. Det kan ju gå bra till slut så att alla elever slutar med störningar genom lärarens ingripanden. Men om det inte hjälper helt, fastnar läraren och klassen i ett mönster där det ändå går åt mycket tid varje lektion åt att hinda det som sker.

Mönstret är då att elever agerar genom att störa, och att läraren reagerar genom att försöka hindra eleverna från att störa. Det som är problematiskt med ett sådant mönster är att det är eleverna som styr, och läraren som agerar efter hur de styr. Det önskvärda vore ju att det är läraren som styr, och eleverna som reagerar. Läraren är vad man kallar reaktiv vilket innebär att läraren agerar efter något som händer. Det kan ju leda tll att eleverna sedan reagerar på det läraren reagerar på. Men om det blir ett mönster och läraren fastnar i det, fortsätter läraren med ett reaktivt ledarskap. Egentligen är det då eleverna som agerar och läraren som reagerar.

Det som vore önskvärt är att läraren hade ett proaktivt ledarskap som innebär det omvända. Läraren planerar och styr så att det inte lämnas utrymme för att göra annat än det som läraren/ledaren vill. Läraren agerar och eleverna reagerar genom att göra inget annat än vad de ska.

Ett läge mellan att vara reaktiv och proaktiv skulle kunna vara att jobba både och. Förebygga störningar och samtidigt försöka se hur undervisningen kan bli bättre så att utrymme för störningar minskar.

Att vara proaktiv eller reaktiv, är inte rätt eller fel. Se det mer som en beskrivning, och att det proaktiva är önskvärt men att det reaktiva också är önskvärt i den situationen som störningar inträffar. Det vore ju otänkbart att inte reagera på störningar. Men att fastna i ständiga och upprepade mönster av störning-korrigering, blir ett större problem. Önskan att leda proaktivt, innebär att ligga lite före. Läraren förutser problem som kan dyka upp och bygger in lösningar genom att planera så att problem eller störningar inte uppstår.

Det är inte så att en lärare uteslutande kan jobba proaktivt. Det kommer att hända saker läraren behöver reagera på. Och vägen till en väl fungerande klass går från att försöka åtgärda det som händer, med största fokus på det som är ofta förekommande som läraren då försöker förebygga, och få tid och kraft över att främja de faktorer som gör att eleverna håller kvar sitt fokus på uppgifterna. Vägen till en god studiero, är från det reaktiva ledarskapet, till ett proaktivt, genom att åtgärda, förebygga störningar och främja det som ger fokus på arbetet.

Med en sådan grund innebär det för läraren att skapa studiero genom en förflyttning från reaktivt ledarskap till ett proaktivt, som börjar i att åtgärda det akuta, sedan steg för steg förebygga och slutligen så långt det är möjligt arbeta med att i sin planering främja det som ger största möjliga fokus på arbetet. Det händer mycket på en lektion och läraren fattar hela tiden många beslut eller låter bli att göra det. Sannolikt jobbar många lärare på alla dessa plan samtidigt, men att mer och mer blir både proaktivt och främnjande på bekostnad av reaktvt åtgärdande och förebyggande. Och säkert går det både framåt och bakåt, men förhoppningsvis mest framåt.

Åtgärder handlar ofta om att ingripa med tillsägelser eller andra sätt att korrigera ett felaktigt beteende. Att förebygga kan ske genom att analysera orsakerna bakom felaktiga beteenden och i förväg arbeta så att de inte inträffar igen. Att främja är komplext och svårt, och handlar mest om att ha en riktigt bra planering av undervisningens innehåll och arbetsformer som fungerar för alla. Det handlar också om att få eleverna med sig, så att de inte vill annat än göra det som läraren planerar. En viktig förutsättning då är att undervisningen är tillgänglig för alla i klassen, utan undantag. Planeringen måste då passa alla, inte bara större delen av klassen. Om en eller flera elever inte förstår innehållet, eller inte har förmåga att klara arbetsformer, kommer de förr eller senare att störa andra. Det effektivaste sättet att främja studiero, är att se till att alla jobbar maximalt utifrån den egna förmågan. Det är lätt att säga, men oerhört svårt att göra.

Sammanfattningsvis kan sägas de bästa förutsättningarna råder när undervisningen och arbetsformerna fungerar för alla elever så att alla arbetar hela lektionen på sin maximala förmåga och presterar hög arbetsvolym. Eller nästintill. Eleverna arbetar på sin egen nivå och kan oftast lösa problem de stöter på själva eller med stöd av en kamrat, eller i undantagsfall läraren.

De störningar som inträffar, åtgärdas eller om de är mer frekventa, förebyggs genom en ännu vassare planering, så att de sällan eller aldrig mer inträffar. För flertalet elever, och för var och en.