Om personal i skolan får vetskap om att en kränkning skett, ska det utredas. Man kan inte i förväg anse att kränkningen inte skett eller är betydelselös. Utredning ska göras på blotta misstanken eller om någon berättar att en kränkning skett och misstanke kan finnas. Om en elev eller vårdnadshavare påstår att en kränkning skett, kan man heller inte låta bli att utreda, även om man känner till händelsen och anser att det inte var en kränkning.

Men man kan göra det enklare, och använda det man redan vet.

Händelsen ska skyndsamt anmälas till huvudmannen, som ska genomföra en utredning och vidta lämpliga åtgärder för att det som hänt inte ska upprepas.

I de flesta kommuner är det inte huvudmannen själv, som utreder, utan det är delegerat vidare till tjänstemän. Den som agerar för huvudmannen är för det mesta en chef på förvaltningen. Oftast är det inte heller den personen som utreder, utan ansvaret delegeras vidare ut till rektor som bestämmer hur arbetet ska bedrivas. Sannolikt är det någon arbetsgrupp eller flera, eller den enskilde läraren/personalen som utreder. Men även om ansvaret för arbetsuppgiften delegerats ut, ska händelsen ändå anmälas till huvudmannen tidigt i processen. Brist på detta är en av de grunder som listas av Skolinspektionen och ”bokförs” på skolenheten/kommunen.

Grundtanken i lagen är att skyndsamheten ju ska utredas och åtgärdas utan väntetid. Om ansvaret för arbetsuppgifterna då är delegerat ut till läraren, gör man det skyndsamt och bäst är att samtidigt anmäla händelsen på enklast tänkbara sätt så att den känd av huvudmannen. Om det skulle bli en anmälan är detta en av frågorna som ställs av Skolinspektionen.

Det finns med största sannolikhet redan en rutin för detta och lärarens ansvar är att anmäla till rektor, punkt. Sen känner rektor till hur den fortsatta processen ska hanteras.

Utredningen

Den som ska utreda behöver lyssna till de inblandade, sammanställa detta, analysera och vidta åtgärder. Det är också till fördel att tidigt informera alla vårdnadshavare om vad som hänt, så snart som möjligt och så tidigt som möjligt i processen. Föräldrarna kan med fördel också bidra i processen genom att prata med sina barn om vad som hänt. Bara det samtalet har ofta en fortsatt preventiv effekt. Skolan behöver naturligtvis skapa sig en egen uppfattning av vad som hänt, men kompletterande information från vårdnadshavarna bidrar alltid.

Det kan också vara så att en elev berättar mer för sina föräldrar, än för skolpersonalen, medan skolpersonalen har mer grepp på sammanhanget i gruppen i skolan. Det kan också spara tid att alla inblandades föräldrar uppmanas att prata med sina barn, och återkomma till skolan med vad som kommit fram.

Som i alla utredningar om enskilda händelser med barn kommer det att vara svårt att komma fram till EN samstämmig uppfattning. Det är också så att man sällan behöver det. Inriktningen på utredningen är inte att komma fram till sanningen utan snarare så pass stor den av var och ens sanning, så att man kan stoppa beteendet. ”Sanningen” är envars subjektiva bild som också påverkar det fortsatta beteendet, och del i att få stopp på händelser, handlar om att ändra barnens tankar. Ibland är föräldrar också aktörer på distans, de påverkar vad som sker i skolan. Att skolans personal och föräldrar tänker samstämmigt i vad som ska gälla för barnen, är en av nycklarna till framgång i dessa frågor.

Föräldrar är också nyfikna och sannolikt blir läraren kontaktad om det kommer fram av eleverna att det hänt något. Det är då till fördel att direkt efter stunden när man konstaterat att man ska inleda en utredning, snabbt och enkelt summerar vad man verkligen vet. Denna enkla och tidiga information kan vara knapphändig, ibland med fördel, och skickas ut eller bäras hem av eleverna direkt.

Här är det viktigt att inte göra ett påstående från en person till sanning. Det blir en jättestor skillnad mellan att skriva att något hänt, och att en elev påstått att något hänt. Skolan ska inte ställa sig bakom någon part utan avvakta vad utredningen visar. Om någon tidigt känner sig anklagad, kommer det att försvåra arbetet. Man ska också komma ihåg att inget straff ska utdelas, utan det handlar om att stoppa ett beteende. 

De kan räcka med att man kort beskriver vad skolpersonal fått veta, och att det också beskrivs så. Att en elev berättat att något hänt, att en annan elev berättat något annat. Att skolan i dagsläget inte har så mycket mer information men att detta är anmält och ska utredas och att man ber föräldrarna prata med sina barn och ge information till skolan. Samma information kan vara det som går som information till huvudmannen och registreras som att huvudmannen har fått vetskap. Man kan också ange att samma information meddelats endast andra berörda vårdnadshavare och elever. Kommer det upp flera namn, kompletterar man. Fördelen med att ge en sådan upplysning är att också visa att de som inte fått information inte heller är berörda. De kan minska oro hos andra föräldrar som kan slappna av. I en klass kommer sannolikt alla att få sina barns versioner av vad som hänt vid middagsbordet.  Med tanke på sekretess och god ton, behöver ofta inte andra veta något alls. Det är också en trygghet för de inblandade att det inte blir något som alltid skickas ut till hela klassen eller hela skolan. I efterhand kan anpassad information gå ut till flera om det gäller ett högfrekvent och allmänt beteende, annars inte.

Om detta uppfattas som ett generellt agerande från skolans personal, inger det också trygghet att veta att man inte blir kontaktad om ens barn inte är inblandade.

Samma förhållningssätt är också viktigt i samtal med barn och vårdnadshavare. Det är inte lätt att få veta om att ens barn betett sig på ett dåligt sätt. Alla föräldrar brukar gå i försvar om deras barn anklagas, vilket är detsamma som att anklaga föräldern själv. De är en avgörande skillnad att be någon berätta om vad som hänt, eller att fråga om ens uppfattning utifrån att något påstås, än att direkt påstå vad som hänt, som om man skulle känna till förloppet. I ett utredningsskede finns heller ingen funktion med att påstå det, även om det skulle kunna vara uppenbart. Man kanske ändå inte har klart för sig vad som är orsak och verkan, vad som föregått händelsen eller om det funnits annat under ytan som varit upprinnelsen till det inträffade. Först när man kan göra en sammanställning är det dags att dra slutsatser. Ofta då uppstår också samstämmighet kring vissa saker men inte andra. Och då kan man skriva det. Allt annat kan man fortsatt ange som uppgifter på vad någon påstått. Man behöver heller inte benämna alla vid namn, men det är en fördel att neutralt tala om vilka som varit inblandade och vidtalats, och även ange vilka elever som anses blivit kränkta. Fortsatt ska det ju följas upp att detta inte upprepas.

Analysen handlar då om vad som lett fram till händelsen och hur man ska förstå vad som hänt. Det ska leda vidare till åtgärder och en bedömning om dessa kan vara tillräckliga för att få stopp på fortsatt beteende.

En strategisk inriktning är att tydligt ange vad man inte vill ska hända igen, men därmed inte påstå att det hänt. Man behöver som tidigare sagts, inte ha hela sanningen. Ofta blir det en ofullständig bild. Meningarna kan gå isär, och det kan snarare försvåra då att påstå vad man kan tro eller anta, som en sanning. Det kan räcka med en farhåga om att det ska hända igen för att motivera åtgärderna och ofta kan det gå hem bättre hos alla eftersom enigheten är större om vad som är rätt och fel, än vad något gjort i en rörig situation. Ofta kan det handla om avsikter och det kanske bara den vet som kunde ha haft den i sina tankar.

Om någon av de inblandade upprepat skulle förekomma i utredningar av samma slag, men ständigt nekar till sin inblandning, så ökar ju motivationen hos både elev och föräldrar att vara mottagliga för att något som inte OK faktiskt händer. Men det behöver man inte uttala som om det vore en sanning på blotta misstanken i ett alltför tidigt skede. Fungerar rutinerna kommer processen att ta hand om det också. Och om man fick stopp på händelserna i det utredda, åtgärdade och utvärderade fallet, gick det ju bra ändå, eller kanske var just det som fick det att gå bra?

Dokumentationen kan hållas så kortfattad som möjligt. Ofta ökar otydligheten med att man skriver allt man vet och tänker. Om man bara håller sig till det man konkret vet, och anger översiktligt om något annat kommit fram men inte kunnat verifieras, så räcker det. Det viktiga är inte alltid vad man skriver utan det man gör parallellt med att man dokumenterar. Man beskriver det som händer och vad som bestäms. Inte bara skriver.

Åtgärder och beslut

När man utrett klart och föreslagit åtgärder ligger på rektor eller delegat att fatta beslut om det därmed ska avslutas, eller fortsätta i ytterligare utredning. Sedan ska det följas upp och utvärderas. Att följa upp är att se om man verkligen gjort det som man sagt att man ska göra. Att utvärdera är att se om det man gjort lett till det tänkta som var avsikten.

Av den anledningen kan man i de flesta fallen gå ut med informationen/utredningen till berörda som ett beslut, möjligen maska av namn så att det papper/digitala inte innehåller personuppgifter annat än skolans personal som ansvarat för detta. Det är också en fördel med att hålla nere omfattningen på dokumentet så att man inte behöver skriva om det till information. Om man nu skulle missat något viktigt som någon vårdnadshavare anser, kan man lägga till det i efterhand.

Det att samma dokument går ut till vårdnadshavare som en information, och att reaktioner på det i så fall fångas upp redan i detta skede, är till fördel för ett bra avslut. Alla blir delaktiga och kan göra sin stämma hörd, och ha synpunkter av alla de slag. Kommer det upp långt senare att man har haft synpunkter, så kan man ju säga det att skolan varit omedveten om det då man gjorde utredningen,  eftersom ingen sa något då, men att man kan om det tillkommer nya saker i efterhand, öppna ett nytt ärende för ny utredning. Men då faller ingen skugga över den tidigare hanteringen.

Det kan också vara bra att man sätter ut en tid för avstämning och i samband med det avslutar ärendet. Säg att man avvaktar en månad, frågar de inblandade om hur det varit under den tiden, och frågar om något skett som föranleder vidare åtgärder. Antingen utreder man det då en vända till eller avslutar ärendet. Alla blir då medvetna om att det sker ett avslut och att man slutar jobba med den specifika händelsen. Alla kan också då göra sig hörda. Gör man inte det, ställer man sig ju bakom det att ärendet avslutas.

Det är inte annars inte ovanligt att det långt senare kan komma upp åsikter om att man aldrig fick veta vad som hände, att skolan inte gjorde något då heller, eller att något fortsatt att pågå och pågår hela tiden. Det kan det ju göra i alla fall, men skolan kan då hävda rutinen att allt avslutas och meddelas alla berörda men att ingen kom in ned någon annan uppfattning då. Skolan kan ju bara agera på det man vet. Om det då inte framförs av en förälder, finns ju inget att agera på vid det tillfället. Om det ändå kommer en anmälan som föranleder frågor från Skolinspektionen, är ju svaret att man bara har kännedom om de händelser som anmälts och utretts, och att detta då som uppkommer nu i efterhand, utreds nu när det kommer upp.

Enligt lagen är det så, att om en elev kan göra gällande att en kränkning har skett, så ska skolan kunna visa att man vidtagit tillräckliga åtgärder. Men det gäller ju förutsatt att någon i skolan känt till detta. Om något skett utan att någon i skolan fått veta, kan man ju agera först när man vet. Det enda sättet att visa att man fullgjort sina skyldigheter är dokumentationen, och att man kan säkerställa att man har sådana rutiner att allt fångas upp. Har man inte gjort det, kan huvudmannen bli skadeståndsskyldig.

Om det dessutom handlar om att skolpersonal anses ha kränkt en elev eller att en elev drabbats av repressalier för att man medverkat i en utredning, och en elev kan göra gällande att sådant skett, så är det huvudmannen som ska bevisa att det inte skett. Här gäller så kallad omvänd bevisbörda. Huvudmannen kan bli skyldig att betala skadestånd. Mer om detta i avdelningen om juridik.

Att utreda personals kränkning av elev, ska inte utredas på samma sätt som elev-elev. Här ska finnas en särskild rutin även om arbetsgången kan vara liknande. En sådan utredning ska heller inte skötas av kollegor utan av chefer eller någon från personalavdelningen. Mer om dessa fall finns i ”xxx”.

Men det ska betonas att bara genom det att avhålla sig från att göra ogrundade påståenden, att tidigt blanda in föräldrar och efterfråga deras synpunkter i händelser, minskar risken för senare kommande anmälningar att också elever skulle kränkts. De flesta sådana situationer handlar om personals ingripande i kränkningssituationer eller när det gäller skolans regler i övrigt.

Även om personal med de bästa avsikter ingripit i situationer kan man göra fel. Ju bättre relationer man har med berörda föräldrar och elever, desto mer minskar anmälningsbenägenheten. I många uppmärksammade fall, kan man ofta spåra att relationen till vårdnadshavarna varit dålig för att inte säga usel, och ibland är det saker personal gjort som det inte funnits en ventil för att hantera, som varit utlösande faktor. Att i alla lägen ha med sig föräldrarna, ger inte bara lägre anmälningsbenägenhet. Viktigast är att man kommer längre med åtgärder och annat i problemfyllda situationer. Många gånger uppstår problem också just för att man inte har med sig föräldrarna. Att i alla lägen jobba hårt för bra relationer löner sig alltid. Läs mer om detta i ”xxx”

Dokumentationen diarieförs och arkiveras på det sätt som huvudmannen bestämt att man ska göra. Dokumentationen kan bli behövlig i ett senare skede långt efter, om det kommer in en anmälan. Ibland långt efter det att berörd personal som varit inblandade i utredningarna slutat. Och det enda då som finns kvar är dokumentation som arkiverats.

Allmänt kan också sägas att tröskeln för att utreda ligger lågt. Det behöver inte vara stora saker som hänt för att det i efterhand, om skolan haft vetskap genom personal, kommer att leda till kritik eller skadestånd. Har man vetat om, men inte gjort något, har man enligt lagen åsidosatt sina skyldigheter.

Om man kommit i en situation där man undrar över om ska utreda något, är rådet att göra det på enklast möjliga sätt, snarare än att inte göra det alls. Att inte göra det alls, kan leda till att man får lägga ner mycket mer tid i ett senare skede. En anmälan som utreds av Skolinspektionen kan föranleda en arbetsvecka i tid att utreda och besvara i efterhand.

En förutsättning för detta är att göra det så enkelt som möjligt i den administrativa rutinen. Om personalen tycker att det är svårt och krångligt, bör man se över om det går att förenkla eller att hjälpa till att höja kompetensen för att göra det så enkelt som möjligt.

En enkel utredning efter att personal fått vetskap, borde bara ta högst en halvtimme att klara av i det försa skedet med information ut till berörda.