Om en elev utsätts för en alldeles för svår arbetsuppgift i ett ämne, och därigenom misslyckas, finns en risk. Om det upprepas ofta, kommer det att ge upphov till en ”skolskada” som ger en stadigvarande låg självkänsla och motivation. Eleven ger upp och slutar försöka. Ofta heter det då att eleven inte har en egen motor. Jag skulle hellre vilja kalla det för att elevens motor inte startar. När motivationen sjunker och förblir på en låg nivå över tid, tenderar också tillståndet att bli stabilt lågt, visar forskningen. I det läget kan man hamna i en ond cirkel som är svår att bryta.

Jag skulle vilja rekommendera att läraren hellre planerar lärandet snarare än undervisningen. Låt vara att skillnaderna kanske handlar mer om semantik än praktik, men det är inte helt betydelselöst. Vi tänker som vi pratar och som vi pratar kan vi se hur vi tänker och gör. Ett fokus på undervisning är att fokusera på det läraren gör. Att fokusera på lärandet är att fokusera på det eleven gör. Om man kommer på att man som lärare jobbar mer än eleverna under en lektion, kan det vara läge att börja fundera lite på hur vi pratar och gör, och var vi lägger fokus i det vardagliga arbetet.