Classroom Management

  • Increase font size
  • Default font size
  • Decrease font size

Planera bred och tillgänglig undervisning och lärande, eller individualisera mera?

Skicka sidan

Du är klassens lärare, i ett ämne eller flera, och ska möta dem under större delen av din arbetstid under året. I läroplanen står att du ska göra ditt bästa för att få dem i mål och helst ännu längre eller så långt det är möjligt, för varje individ.

Du vet att spridning mognadsmässigt på eleverna i din klass är stor, och vilka elever som har behov av anpassningar eller särskilt stöd; eleven som ”saknar egen motor”, och eleven som ”har svårt att koncentrera sig”, eleven som ”inte förstår språket”. Totalt är de trettio till antalet!

Hur ser din planering ut?

Det första är att du ställs inför ett antal frågor om ramar för planeringen som blir avgörande för resultatet. Traditionellt brukar man säga att en lärare riktar in sig på en grupp i mitten av klassen och från den försöker variera så att individualisering blir till för flertalet. Det brukar inte fungera så bra. Det finns några elever i marginalerna, de som har det allra svårast och allra lättast för sig som på olika sätt faller ur. De som har det lätt för sig stör för att de får gott om tid och känner sig uttråkade, och de som inte kan, tappar lusten och drar igång andra processer som blir mycket störande.

Man kan säga att ju bredare arbetssättet är som erbjuds i din undervisning och planering av elevernas lärande, desto mer tillgänglig blir den för eleverna. Poängen är att skapa samma bredd som klassen omfattar intill sista elev. Först då går du som lärare i mål,och skapar därigenom arbetsro för alla. Det räcker ju faktiskt att det är en elev som inte klarar uppgiften så blir det problem. Om det är samma elev över tid som hela tiden får för svåra uppgifter så blir det en vana att misslyckas, vilket föder motstrategier som inte alltid är så trevliga att behöva hantera som lärare. Men vad är då en bred uppgift eller ett bredare arbetssätt, som verklingen har bredden att omfatta alla?

Det finns lite olika sätt eller perspektiv, för att skapa bredd och därigenom anpassa kraven i en uppgift för olika elever.

På 80-talet gjordes en kunskapsöversikt som hette ”En skola för alla”. Den konstaterade att ungefär 25% av den obligatoriska grundskolan då omfattades av specialpedagogik. Man frågade sig då om vi hade en skola för alla om en fjärdedel behövde speciell undervisning. Det som var den största skillnaden mellan eleverna var behovet av tid för att lösa arbetsuppgiften. Behovet av tid kunde variera mycket. Då man plockade ut de tre långsammaste eleverna i klassen, så fann man snart att det fanns behov av att plocka ut nästa gäng långsamma, och nästa, och nästa. Behovet av att plocka ut eleverna tog inte slut. Problemet var strävan efter homogena klasser. De finns inte, eller så behöver man plocka ut väldigt många för att den ska bli homogen. Dessutom så fann man också i utredningarna om alternativkurserna i Ma och En på högstadiet (GEM) att de inte fungerade på grund av att grupperna blev som de förväntades. Den s.k. Pygmalioneffekten betyder att den gruppen som blir lägst uppfyller förväntningarna att fortsätta vara lägst.

Under denna tid pratades mycket om att motverka segregering i skolsystemet som man bara några decennier innan hade integrerat i en gemensam grundskola från tidigare system med folkskola och realskola. Under dessa decennier gjorde också många barn en klassresa som ett resultat av en strävan mot en mer jämställd skola.

Det är viktigt att ha den bakgrunden när man pratar om dagens skola där många vill tillbaka till nivågrupperingar och åtskillnad, som ett alternativ till att bredda undervisningen.

Så om vi till att börja med, tänker oss att de som går i klassen, fortsätter att gå där, och att utmaningen är att bredda undervisningen och lärandet motsvaraden klassens faktiska bredd, intills sista elev på marginalen, så kommer vi fram till följande:

Man kan då anpassa uppgifter i ämnen genom

·         Tid, mer eller mindre och efter behov

·         Innehåll, höjd eller svårighetsgrad

·         Form, komplexa eller raka, enkla procedurer

·         Elevens sätt att lära eller lärstilar

·         Elevens funktioner eller nedsatta funktioner

 

Tid

Om alla eleverna har en gemensam lärobok med uppgifter till i ett arbetshäfte, så behöver eleverna olika tid för att göra samma uppgifter. De behöver också olika mängd hjälp och för några elever är det troligt att de inte kommer att klara att göra en del uppgifter som uppfattas som alltför svåra. Mängden stöd kan vara så stor att de inte bedöms kunna genomföra uppgiften själva utan ”lotsning”, vilket gör det meningslöst att överhuvudtaget ge eleverna uppgiften.

Lotsning är ett begrepp som innebär att läraren ”lotsar” eleven att klara uppgiften utan att lära sig utan mera genom att läsa av och tolka läraren som till slut inte har tid att ge mer hjälp utan löser uppgiften åt eleven men att det ser ut som om eleven gör uppgiften själv. Eleven kan inte utföra uppgiften själv med kvalitet i upprepning utan lärarens närvaro. Läraren kan också vara en ”assistent” eller ”resurs” som får uppdraget från läraren att se till att eleven hänger med och över tid kan man ibland se att det är assistenten som gör jobbet medan eleven inte lär sig så mycket, kanske mindre än när läraren höll i stödet.

Om vi nu leker med tanken att alla eleverna kan genomföra uppgifterna själva, utan lotsnng, men att det tar väldigt olika lång tid, så innebär det att eleverna jobbar på men har svårt att arbeta ihop då man kommer att ligga på många olika ställen i böckerna. Tiden i timplanen är gemensam för alla och i slutänden innebär detta att eleverna kommer att klara olika mängder uppgifter vilket blir konsekvensen av olika tid, att någon i slutänden måste prioritera bort uppgifter.

Ett annat sätt är att låta alla som inte är färdiga göra färdigt hemma som läxa. En invändning mot det kan vara att det blir orättvist och att duktiga elever flyter på medan några får kämpa hela tiden med att bara hålla näsan ovan vattnet för att inte drunkna. En sådan strategi sliter också på föräldrar eftersom några kommer att jobba på hårt för sina barns bästa, Tyvärr inte alltid till det bästa i och med att buset och smitningar kommer att landa som skolkonflikter i familjen och i hemmet.

Innehåll

Med innehåll menas ämnesstoffet och generellt kan det uppfattas som enklare och mer av basfärdighet eller ha en höjd eller svårighetsgrad som kan anpassas till vad eleven kan och vet.

Ett högre och vidare talområde som 0-100 är exempelvis svårare än 0-5.

Abstrakta fenomen är ofta svårare att förstå än något konkret man kan se eller erfara inom ett ämne. För det mesta brukar praktiskt-estetiska ämnen vara mindre svåra för eleverna för att man arbetar konkret till skillnad från exempelvis kemi som brukar behandlas mer teoretiskt. Men Inom varje ämne går det att höja svårighetsgraden långt över elevernas horisont och även det motsatta, sänka nivån och göra den mycket enkel.

En svårighet med detta är att det kräver att läraren har god kännedom om sina ämnen och vet vad man måste kunna först för att kunna lära sig sedan. Med hjälp av en lärobok framstår det ibland som att man inte alltid behöver kunna det, vilket leder till problem med bredden. Att då jobba ihop med några andra lärare och göra progressionen tydlig i ett ämne kan underlätta arbetet.

Även i detta kan det uppstå att eleverna jobbar med olika uppgifter på olika nivåer och därför inte kan samarbeta utan sitter och jobbar var för sig.

Ett alternativt sätt att se det på är att jobba med ett tema som har olika höjd så att man kan arbeta tillsammans men att eleven sätter svårighetsgraden själv. Vi ska återkomma till hur det kan se ut lite senare.

 

Form-procedur

Form eller procedur är själva arbetssättet eller metoden som man ska använda för sitt lärande. Proceduren kan också ha en höjd och progression som kan innebära svårigheter för en elev.

Bara att kunna ta till sig en inledning och därefter påbörja en uppgift kan vara en för svår procedur för flera i en normalklass. Om man ska samarbeta med andra elever men inte kan eller för att man har samspelssvårigheter, kan leda till misslyckande och ibland också missuppfattas som svårigheter i ämnet av läraren. Om läraren då sänker ämnesnivån istället för procedurnivån, så kan eleven få en signal om att hen tror att hen är bättre än vad man är ämnesmässigt. På sikt sjunker självkänslan och motivationen och kan vara svår att vända. Ur detta kommer många elever ”utan egen motor”.

Om man på sin skola kommer överens med sina kollegor om hur progressionen för procedurer ser ut har ni skapat en tydlig ram som ni gemensamt kan använda er av över ämnesgränser och årskurser. Här går det att skapa samma röda trådar man kan kämpa med i ämnesprogression. Problemet kan vara att procedurerna är lite mer osynliga när det gäller svårighetsgrad.

Ett exempel är glosläxa i engelska. Många lärare ger eleverna glosor i läxa regelbundet och det är sedan eleverna som ska plugga glosor. De flesta elever pluggar glosor och här har de sina föräldrar till hjälp. Ett nästan osynligt problem kan vara att de föräldrar som inte gått i skola och pluggat glosor kan inte lära sina barn det. Här måste skolan lära elevern hur de ska plugga glosor. Det finns enkla sätt att göra det men det är inte alltid tydligt att alla lär sig. Enkelt är ju att fråga barnen hur de gör och antagligen kommer det att visa sig att en del barn hela tiden presterar lågt för att de inte lärt sig ett fungerande arbetsssätt.

Elevens lärstil

De flesta elever har en praktisk lärstil medan många lärare är teoretiker. Jag tror att det märks mest i matematikämnet där forskare under de senaste 40 åren återkommande har pekat ut brist på konkretion och att erbjuda praktiskt sätt att lära som en brist. De elever som behärskar 0-20 med alla fyra eller fem räknesätt redan under lågstadietiden brukar klara sig under senare skolår. Har man inte grundlagt detta, rasar det när matematiken blir än mer abstrakt och fingrarna inte längre räcker till.

Att erbjuda praktiska möjligheter att lära är en möjlighet att bli bredare.

Sen finns också olika lärstilar som visuell, auditiv, taktil och kinestetisk och variationer av dessa som kan paras med miljöfaktorer som att ha det tyst eller lyssna på musik, ensam eller tillsammans med andra osv.

Generellt är att ju mer eleven kan anpassa sitt behov utifrån lärstil, desto bredare blir undervisningen.

 

Funktionsnedsättningar

Eleverna kan ha mer eller mindre påtagliga funktionsnedsättningar. Att inte höra eller se, leder vidare i behov av anpassningar för att kunna se och höra eller på annat sätt kompensera sig för det man inte kan. Tekniken har gått framåt när det gäller glasögon och hörapparater. Lite svårare med autism eller ADHD som behöver bemötas med andra strategier. Och om det inte bemöts lämnas eleven åt sitt eget öde vilket ofta leder till ett utagerande beteende som blir problem för alla. Man kan nog säga att det brukar balansera sig själv. Ju mindre bra bemötande, desto större utagerande beteenden.

I en inte alltför gammal forskning (En skola för andra..) så visade det sig att elever med invandrarbakgrund tenderade till ett utagerande beteende om de inte kunde hänga med i skolarbetet. Hellre än att uppfattas som dum, vill man hellre uppattas som kaxig och busig och drar igång moteld om man förväntas läsa högt eller på annat sätt prestera över sin förmåga.

Många anpassningar är bra för elever med funktionsnedsättningar, men många anpassningar är också bra för alla. Anpassningar som tillgång till inspelade instruktioner eller bildspel, tydliga scheman och taveldispositioner som visar på arbetsgången för dagen, väl inövade rutiner för att hålla sig i spår och mycket annat är kanske  mera bra pedagogik än speciell pedagogik och borde erbjudas alla. Elever med annat modersmål har svårare att höra svenska och kan gynnas av att det finns hörselelever i klassen som fått akustikinsatser som gynnar även andra.

Problemet blir att ha koll på alla elever. Här kommer också elevhälsan in. Kompetensen finns oftast hos specialpedagogen hur anpassningar ska ske, men viktigt är att det till sist ändå är den vanliga läraren som har eleven kvar i klassen. Det förutsätter ett samarbete mellan lärarna och inte en uppdelning av eleverna.

 

Slutsatser

En bred undervisning är en undervisning som möjliggör för en elev att lära sig på den nivå man befinner sig, både ämnesmässigt och procedurmässigt, att eleven kan få tillgång till den tid som behövs för att genomföra uppgiften, samt att det finns urval av möjligheter att anpassa lärandet till sin egen lärstil och att det inte är ensidigt teoretiska förklaringar och strategier som står till buds. Elever med funktionsnedsättningar behöver tillgång till anpassningar i form av hjälpmedel eller strategier att lära, ibland en resurs som ger hjälp till självhjälp utan att lotsa.

 

Exempel i matematik

Tema taluppfattning och operationer med de fem räknesätten inom området

Öppna uppgifter som att undersöka ett tal inom området 0-20, skulle kunna anpassas till flera nivåer, både avseende ämneshöjd och procedurhöjd.

Målgruppen är elever i lågstadiet i gemen och även elever som inte gått igång i matte på mellanstadiet.

I många matematikböcker kan man se att eleverna ska räkna sida upp och sida ner med tal i form av symboler. Det kan var förbrukningsböcker man skriver direkt i eller att eleverna ska skriva av talen i ett häfte och sedan räkna, eller förbrukningsböcker som man skriver av för att spara pengar? Ännu bättre besparing skulle kunna vara att låta bli att köpa böckerna och istället samarbeta kring matteupplägget på skolan.

Uppgiften att undersöka ett tal börjar enklast i att man börjar med ett tal som man lägger med föremål som antal och ser hur dessa kan kombineras för att bilda talet.

Det finns laborativt mattematerial men det fungerar också med att köpa enkla mosaikplattor, i olika färger som restparti på en byggmarknad.

Om en elev har 3 mosaikrutor så kan eleven lägga i grupper/högar som motsvarar dessa symboler:

1+1+1=3

1+2=3

2+1=3

Tanken först är att barnen ritar kombinationerna men så småningom lär sig siffror och symboler för att kunna uttrycka sig med ett matematiskt språk.

Observera att det laborativa materialet är grunden och inte ett hjälpmedel. Eleverna går så småningom över till symbolerna, oftast när det blir högre talområden där det blir ett fasligt plockande med mosaikrutor. Det kan tas som ett utvecklingsskede hos eleven när man är mogen för att gå från det konkreta till det abstrakta.

En elev som behöver utmanas kanske redan med samma övning som ovan uttrycker:

3=3*1=1+1+1

Om det skulle frågas hur 3 kan delas på 6 kanske samma elev kan komma på att två får dela på varje mosaik så man får en halv och skriva 3=0,5+0,5+0,5+0,5+0,5+0,5

Troligt är att den mesta räkningen i en tråkig mattebok, skulle kunna ersättas med ett återkommande tema med att undersöka ett tal och att undersökningarna utvecklas att bli mer och mer komplexa genom flera räknesätt och högre talområden.

När de har bekantat sig med proceduren och känner igen hur de ska lägga upp olika kombinationer av högar kommer talbilderna till dem på ett mycket konkret sätt. Jobbar eleverna i par så kan olikheter i färdigheter vara en fördel snarare än ett individualiseringsproblem. Undersökningarna av ett tal kan varieras i oändlighet anpassat till talområde och heltal eller bråk och decimaler.

Jag vågar också min högra hand i en förmodan att fler bygger upp en hållbar tankemodell för taluppfattning som inte försöker gå sedvanliga genvägar som inte fungerar genom att hålla på med att flytta komman och nollor hit eller dit. Sådant kommer eleverna att upptäcka själva när de kommer till insikt om tiosystemet.

I laborerandet med tal i olika högar kommer också strukturerna med talbilder. Rent kvalitativt arbetar man mer förståelseinriktat och fingerräkningen blir inte den fälla man låses in i.

Bläddrar man genom en lågstadiebok så skulle nog den mesta taluppfattningen kunna ersättas med en hink med mosaikrutor.

Rent metodiskt blir det tydligare om eleverna har det antal plattor som talområdet gäller och att man lägger det man räknarmed på ett tomt papper som underlag. Det tar ner ljud samtidigt som det blir tydligt hur man lägger upp kombinationerna.

Jag skrev också inledningsvis om de 5 räknesätten. Vi pratar oftast om 4. När man kommer till division så kan man ju tänka på två sätt, upprepad subtraktion eller innehållsdivision att man delar ut som en kortlek. 6 delat med 2 blir ju då att man tar bort två i taget så att man bildar 2+2+2 eller att man delar ut till två så det blir 3+3.

Skillnaden spökar ganska mycket för eleverna men jobbar man så här som utgångspunkt så ser de vad de gör.

För de riktigt unga blir det också mer tydligt skillnaden mellan grundtal och ordningstal.

Begreppet tid skulle kunna vara en gemensam tid för alla i klassen. Man håller på tills tiden tar slut. Avslutning är att redovisa på mer och mer utvecklade sätt i en progression avseende procedurerna som går att bygga på och variera i det oändliga med enskilt arbete, grupparbete eller kooperativt lärande som metod. Man kan samtidigt jobba med ”sitt” talområde och välja tal man klarar av.

Tillsammans hanterar klassen med lärarens ledning ordlistan som man använder för att prata tillsammans om vad man gör.

Går man sen till abstraktion med räknetabeller för det talområde man klarar av så kan man automatisera sitt räknade genom att åskådliggöra hur man snabbare och snabbare klarar en viss tabell. Lite jobb med att lägga upp pappersmaterial eller digitalt i Google apps, men när det väl är gjort skulle mycket av detta kunna vara självgående.

Återstår för läraren att prata med barnen och analysera vad som går in och vad som behöver betonas mer och se till att barnen hittar i upplägget. Eller att skapa problem med barnen som de kan knäcka tillsammas inom talområdet och de räkneoperationer man vet att de kan hantera.

Upprepningen i att undersöka ett tal, med progression i procedur, blir en trygg och igenkänd arbetsform som då är lättare att anpassa till olika funktionsnedsättningar än om man ska anpassa en hel mattebok. Här är det ju samma övning i mer komplexa variationer.

Det som eleverna kan blir rutin. Det som är gränsen till nytt introduceras genom bra undervisning med bildspel med intalad berättarröst som barnen tillsammans eller enskilt kan gå tillbaka till hur många gånger som helst oberoende av hur många de är i klassen, men förutsätter tillgång till en padda eller dator. Det kanske man får råd till när man inte behöver köpa böckerna.

Sammanfattning

En bred uppgift är en uppgift som kan varieras utifrån de ramfaktorer som styr elevernas möjligheter att hänga med, som tid, svårighetsgrad i ämnesinnehåll och arbetsprocedur samt anpassning till lärstil och funktioner.

Viktigt är att förstå att öppna innehållsuppgifter som att undersöka något utifrån styrda förutsättningar, ger bredd och är enklare att ge bredd i också avseende procedur m.m. Uppgiften har inget enkelt svar som gör att man är färdig och har heller inget slut, bara en början. En smal uppgift är tvärtom ett slut utan början. Och många har svårt utan början…

 

Sök på CM

Vem är uppkopplad

Vi har 74 besökare online