Classroom Management

  • Increase font size
  • Default font size
  • Decrease font size

Vad är skillnaden mellan att planera undervisning och att planera elevernas lärande?

Skicka sidan

Jag skulle vilja rekommendera att läraren hellre planerar lärandet snarare än undervisningen. Låt vara att skillnaderna kanske handlar mer om semantik än praktik, men det är inte helt betydelselöst. Vi tänker som vi pratar och som vi pratar kan vi se hur vi tänker och gör. Ett fokus på undervisning är att fokusera på det läraren gör. Att fokusera på lärandet är att fokusera på det eleven gör. Om man kommer på att man som lärare jobbar mer än eleverna under en lektion, kan det vara läge att börja fundera lite på hur vi pratar och gör, och var vi lägger fokus i det vardagliga arbetet.

Det man ger kraft växer. Om man fokuserar på undervisningsplanering så är det där man lägger kraften. Läraren undervisar, läraren är subjekt och undervisar är predikat. Om man istället skulle tänka sig att planera lärande så förskjuts fokus till eleven. Vi jobbar lite baklänges och tänker i första hand på vad eleven ska göra. Min tanke är att planering av lärande innefattar både vad läraren gör i sin undervisning och vad eleven gör som en konsekvens av undervisning för sitt lärande. Kan vi på så vis öka elevens aktivitet eller klassens aktiviteter så att eleverna jobbar hårdare än läraren? Om det nu är så att läraren har ont om tid, så borde vi försöka tänka att läraren ska med så lite undervisning som möjligt, få ut så mycket elevarbete som möjligt.

Time on task – är ett begrepp som skolforskning om effektivitet använder. Ju mer time on task eleverna har under ett pass, desto effektivare undervisning. Låter väl också ganska logiskt, att ju mer eleven ägnar sig åt uppgiften än annat under en lektion, desto mer lärande?

Nu tar vi inte för givet att om läraren undervisar/berättar, så är eleverna passiva, eller att det är givet att om eleverna sitter med ”eget arbete” så är alla aktiva och att det skulle vara enkla uttryck för hög ”time on task”. Det kan ju vara så att eleverna lyssnar mycket aktivt på vad läraren berättar och att ett sådant segment i en lektion kan vara höggradig ”time on task”. Det kan ju också vara så att eleverna jobbar själva med uppgifter på ett slentrianmässigt sätt som inte innebär något lärande alls. Poängen med min ansats är att undervisningen ska leda till en högre aktivitet hos eleven oavsett vilka uttryck det tar sig.

Det borde också vara så att läraren ligger på en lägre aktivitetsgrad och eleven på en högre. Väldigt många lärare känner sig helt slut efter några lektioner i rad. Det är inte att undra på om det är så att läraren hållit låda hela tiden och varit i ”sändning”. Om det är så har också eleverna varit i ”mottagning” vilket inte alls är lika jobbigt eftersom de kan vara ”på” och ”av” efter eget reglerande. Den som däremot är i ”sändning” måste vara ”på” hela tiden.

Ett argument för att läraren ska jobba lite mindre handlar om att spara lite på lärarens energi. Vi ska inte slita ut läraren i förtid. Men än viktigare är just kvaliteten på lärandet att det ökar ju mer aktiv eleven är för sitt lärande. Det vore bättre att eleverna är helt utmattade efter några lektioner och läraren helt pigg och utvilad än tvärtom. Om det är så att läraren är mer aktiv än eleverna under ett genomsnitt av en arbetsvecka, så finns det en uppenbar risk att undervisningen inte leder till ”time on task” för eleverna, utan blott för läraren. Om det dessutom är så att läraren är uppe i sitt och av den anledningen lite stressad över arbetsveckan, så finns det också risk för att läraren har mindre koll på elevernas aktivteter, som exempelvis elevernas lärande. Att börja planeringen vid elevernas lärande är en typ av ”baklängesplanering” som kräver lite mer tankearbete och förberedelse, men som gör själva genomförandet mindre energikrävande i och med att man fokuserar mer på vad eleverna gör än vad man själv ska göra och säga.

Bra undervisning leder till att eleven lär sig, och förutsätter att eleven får jobba för sitt lärande. Och det rymmer även andra fördelar som att risken för lotsning och låtsaslärande minskar.

Lotsning innebär att eleven inte själv lär sig, utan ”lotsas” till kunskap utan att lära sig. Läraren ställer ledande frågor eller leder eleven genom uppgifter så att det ser ut som om eleven lär sig. Ju mindre gruppen är eller ju fler lärare det finns tillgängliga, desto större är risken för lotsning. Anledningen är enkel. Läraren vill vara hjälpsam, det är ju en del i jobbet. Om man dessutom sitter med få elever och det går långsamt så kan en lärare tendera till att hjälpa eleverna mer än vad som behövs. Det krävs ganska mycket självdisciplin och erfarenhet för att kunna vara lite avvaktande i en liten grupp av elever. Lätt att man tar över. I en stor grupp hinner man inte med på samma sätt utan tvingas vara mer återhållsam.

Lotsning innebär och får som konsekvens att eleven jobbar över sin egen kompetensnivå. Det märks på så vis att eleven söker hjälp hela tiden och får hjälp hela tiden, och klarar inte att lösa uppgifter självständigt en längre stund. Jag har ofta märkt i klasser, när man går runt och hjälper till, att eleverna inte klarar att tala om vad det är de behöver hjälp med, utan förväntar sig av läraren att hjälpa till med att också klara ut vad de behöver hjälp med. En stressad lärare som går runt vill också ofta klara av alla uppsträckta händer på kortast möjliga stund. Om man haft en genomgång och anpassat nivån till eleverna, är det konstigt om det ska vara så många som behöver hjälp. Nu kan det ju vara samma elever hela tiden, men det troliga i så fall är att nivån helt enkelt ligger för högt. Om det är så, betyder det att berörda elever inte har ett eget pågående lärande-arbete utan överlever dag för dag på korta stunder av stöd. Troligtvis sjunker motivationen gradvis för att på sikt försvinna. Självkänslan går till slut i botten för eleverna själva känner på sig att de inte gör något av egen kraft som de kan känna sig nöjda med utan är inlärningsmässigt ”andfådda” hela tiden.

Om en elev inte har ett pågående inlärningsarbete i form av arbetsuppgifter som man kan klara själv på ett någorlunda rutinmässigt sätt, så finns heller inget elevarbete att utveckla. Även om undervisningen utvecklas så finns ingen arbetsvolym att bygga elevens egen utveckling på. Bara den som läser kan utveckla sin läsning. Bara den som skriver kan utveckla sin skrivning. Bara den som räknar kan utveckla sin räkning. Finns inget pågående arbete så finns heller ingenting att utveckla. Lärarens undervisningsvolym är ju lärarens aktivitet och inte elevens.

Jag har mött väldigt många elever i skolan som har så liten arbetsvolym att de i stort sett står stilla i sin utveckling. Lärarna jobbar hårt för att de ska utvecklas att nå målen, men de tycks ha glömt att eleven först måste komma igång att överhuvudtaget att jobba upp en grundläggande volym. Finns ingen kvantitet finns heller inte möjlighet att utveckla en kvalitet. Varje kvalitet förutsätter en befintlig kvantitet.

Jag har aldrig mött en elev som kan ställa en egen fråga som ligger över sin kompetensnivå. Om deras egen nyfikenhet eller den egna frågan som styr lärandet, går det inte att överskrida sin egen kompetensnivå. Att alltså låta elevaktiviteten styra undervisningen innebär också att säkra, att nivån är anpassad till elevens förmåga. Här gäller det för läraren att beakta den nuvarande nivån på den arbetsvolym som eleven presterar för att analysera nivån påett formativt sätt för att kunna hjälpa eleven med nästa steg av undervisning som ska leda till ett snäpp uppåt i lärande.

Man brukar skilja på mål av två slag. Det första är prestationsmål. Det andra är effektmål. Prestationsmål är att följa upp om vi har gjort det vi sagt att vi ska göra. Har jag undervisat eleven så att eleven har presterat det grundläggande med momentet eller avsnittet. Effektmålsutvärdering är att fråga sig om man då också har lärt det man skulle lära av att göra det man gjorde. Har man inte gjort något, har man heller inte lärt något.

Det är därför viktigt att i sin planering av elevens lärande dels fundera över vad det är eleven ska ha gjort under lektionen/passet eller arbetsområdet och sedan över vad eleven ska ha lärt sig av det man gjort.

Om varje arbetspass i skolan planeras utifrån vad varje elev ska ha gjort och lärt, skulle skolan bli en långt roligare plats för fler än idag. Även för läraren.

Att bara ha ett undervisningsperspektiv och efteråt kolla av att man gjort det man skulle i undervisningen blir inte riktigt samma sak som att planera lärande. För utvärdering av undervisning i lärandeperspektivet blir det också naturligt att stämma av att undervisningen fick planerad effekt för både elevens arbetsprestation och lärobjekt. Om man utvärderar undervisningen man planerade kan man oftast fastna i att det gick bra att genomföra den och om den inte funkade för alla så behövs speciell undervisning för de som inte förstod eller fick något gjort.

Hängde vi med?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sök på CM

Vem är uppkopplad

Vi har 75 besökare online