Classroom Management

  • Increase font size
  • Default font size
  • Decrease font size

Entreprenörskap i all ära, men kan det undervisas?

Skicka sidan

 

Det önskas av skolorna att vi arbetar med elevernas entreprenörskap eller deras entreprenöriella lärande. I många kommuner är det ett mål och lärarna som oftast saknar utbildning för denna typ av utbildning, prövar sig fram. Men hur gör man, går det att undervisa? Eller kan man bara lära sig det själv? Skall skolorna arbeta med elevernas företagande eller vad handlar det om? Klart är att det är mycket korrekt att vilja detta, men jag vill ändå påstå att detta är något som legat som en pedagogisk grundsyn under mycket lång tid, och man kan undra varför detta plötsligt kommer upp nu när det borde vara i bruk sedan förra läroplanen?

Allra först noterar jag att entreprenörskap ofta tolkas som att eleverna skall driva företag. Jag har åtskilliga gånger hört redovisningar eller läst artiklar om att eleverna driver låtsasföretag och därigenom övar sig i det som då benämns entreprenörskap. Ibland är det möjligt att lärarna håller sig inom ramen för läroplanen och kursplanerna. Men ibland känns "projektet" som något som till större delen faller utanför ramen för grundskolan. Det kan se kul och flashigt ut men om integrationen till övriga utbildningsmål inte finns, är det många gånger enligt mitt sätt att se, slöseri med tid. Antagligen är det också så att det kan sätta spår i minskade resultat för klassen beträffande andra utbildningsmål, vilket inte syns så väl under applåderna av det som ser ut att vara "rolig skola" och brott mot det allmänt gråa och tråkiga.

Jag erfar att det ofta i kommunala målsättningar lyfts fram utan sammanhang att eleverna skall utveckla sitt entreprenöriella lärande. I läroplanen emellertid benämns detta som entreprenörskap, och uttyds som ett antal förmågor:

"En viktig uppgift för skolan är att ge överblick och sammanhang. Skolan ska stimulera elevernas kreativitet, nyfikenhet och självförtroende samt vilja till att pröva egna idéer och lösa problem. Eleverna ska få möjlighet att ta initiativ och ansvar samt utveckla sin förmåga att arbeta såväl självständigt som tillsammans med andra. Skolan ska därige­nom bidra till att eleverna utvecklar ett förhållningssätt som främjar entreprenörskap."

När man läser den texten blir slutsatsen att den svårligen ryms inom en projektram för en begränsad tid. Här talar vi om metakognitiva förmågor som borde prägla skolans arbetssätt i allt, inte bara vara enstaka inslag eller "kurser/teman" som gäller för begränsade perioder.

Om vi styckar texten i dess beståndsdelar och ser till varje tänkvärd förmåga som eleven borde besitta som utgör den samlade kompetensen för "entreprenörskap" så får vi en tabell som också ställer frågan vilken innebörd som skall ges varje kompetens, vilka kriterier som skulle känneteckna att eleverna nått nämnda kompetenser, vilken metod lärarna använder för att främja detta lärande och därmed vilken utbildning lärare i så fall behöver för att överhuvudtaget kunna anses behöriga och kompetenta att undervisa i detta.

Tabell över kompetenser som definierar ENTREPRENÖRSKAP:

Kompetenser som utvecklar ett förhållningssätt som främjar entreprenörskap

 

 

 

Innebörd?

Kriterier

 

Hur vet vi att eleven når ett mål?

Metod

 

Vad skall skolan göra för att stödja eleven?

Kompetens

 

Kunskaper läraren behöver för att kunna utföra?

ge överblick

 

 

 

 

och sammanhang

 

 

 

 

stimulera elevernas kreativitet

 

 

 

 

nyfikenhet

 

 

 

 

självförtroende

 

 

 

 

vilja till att pröva egna idéer

 

 

 

 

lösa problem

 

 

 

 

ta initiativ

 

 

 

 

ansvar

 

 

 

 

förmåga att arbeta såväl självständigt som

 

 

 

 

tillsammans med andra

 

 

 

 

Jag går här inte in på att fylla i tabellen utan meningen är mer att mana till eftertanke hur man skulle arbeta för att ge eleverna dessa kompetenser. Man kan också fundera över om ett tema över fyra veckor per år skulle vara nog? Jag menar att det snarare handlar om ett förhållningssätt som måste prägla all undervisning. Att ett tema skulle kunna komplettera en sådan undervisning, eller skulle kunna vara ett gemensamt projekt för ett arbetslag att pröva som undervisningsform i syfte att allmänt utveckla undervisningen i en önskvärd riktning är en annan sak. Men som jag antyder inledningsvis är att om det bara handlar om att på lek pröva att driva ett låtsasföretag under en begränsad period och om undervisningen inte i övrigt präglas av dessa värden, så är och förblir det ett meningslöst jippo, vars enda värde är att lysa upp tillvaron tillfälligt.

En andra fråga är om det enkelt låter sig sönderdelas på det sätt tabellen förleder oss att kanske tro. Går det att dela upp i överblicks-kursen, sammanhangs-kursen och kreativitetskursen, för att sedan med ingenjörsmässighet fullfölja planeringen på tidseffektivaste sätt?

Jag har en annan ingång i detta som mer handlar om den klassiska frågan att kombinera innehåll och form, produkt med process och mål och medel. Jag uppfattar dessa kompetenser som resultatet av ett anvisat arbetssätt som väl överensstämmer med sättet att beskriva kunskapskrav i form av förmågor och de övergripande mål som framgår av läroplanens del 2.

Det är också ett sätt att kombinera den s.k. flumskolan med den s.k. kunskapsskolan istället för att ställa dessa mot varandra och som enligt mitt sätt att se grumlar skoldebatten. Om flum definieras som grupparbeten, utveckling av sociala förmågor, förmåga att behålla en nyfikenhet och gott självförtroende, och ställs som en motsättning till att kunna räkna, skriva och förstå och tillämpa ämneskunskaper blir diskussionen väldigt konstig som om man skulle kunna undervisa utan att förmedla processkunskaper om hur man lär sig och bättrar sin förmåga att lära, förstå och tillämpa kunskaper i en omvärld. Det ena faller ut av formen, det andra av innehållet.

Om eleven skall kunna ta initiativ under eget ansvar kan inte lärarens planering vara alltför styrd och färdig så att intet återstår för eleven att bestämma. Är allt givet från början genereras snarare följsamhet och lydnad än de entreprenöriella förmågorna. Om eleven skall utveckla nyfikenhet måste det finnas utrymme för elevens egna frågor och sökande efter kunskap. Skall man lära sig att arbeta med andra måste man kunna arbeta i par eller grupp där formen utnyttjas av det faktum att man tänker tillsammans i ett riktigt grupparbete, inte bara låtsas genom att dela upp grupparbetet i individuella delar.

Av detta följer en laddad fråga, om det ena genererar rätt processkompetenser och det andra fel, så finns det också en styrning i läroplanen om hur man skall lägga upp undervisningen. För flera kan det innebära ett konstaterande att man undervisar fel, ett sätt som inte genererar rätt entreprenöriella förmågor.

Inom organisationsteori allmänt är detta inte nytt, inte heller inom pedagogiken som är en av vetenskaperna som omfattar organisationsteoretiska frågor tillsammans med ekonomi, psykologi m.m. Alla kanske kan erinra sig X-Y-faktorteorin. Olika ledarskap har sin utgångspunkt i olika människosyn och genererar därmed också olika beteenden. Hela HR-tanken har sitt ursprung i en teori som utgår ifrån att människor vill utvecklas och göra ett gott arbete om passformen mellan människa och organisation överensstämmer.

Jag menar då att det inte handlar om olika kurser som genomförs efter varandra och som resulterar i önskvärda kompetenser. Analogt med ledarskap i allmänhet som där ett visst ledarskap främjar ett visst beteende hos medarbetaren, sker detsamma mellan lärare och elev. Ett visst klassrumsledarskap främjar utveckladet av kompetenser hos eleven i rollen som medarbetare. Att eleven är delaktig i sin egen utveckling och sitt lärande är av avgörande faktor för att uppnå de övergripande utbildningsmålen som benämns entreprenörskap.

Alltså kan inte dessa förmågor reduceras till kurser eller kortare projekt/teman som innebär att man övar sig i företagsamhet, utan är summan av valet av arbetsformer som styrs av vilket ledarskap läraren utövar i sin undervisning. Det är något som finns hela tiden i all undervisning. Därmed står utvecklandet av övergripande förmågor inte i tidsmässig konflikt med kursplanerna i de olika ämnena. Det är också av avgörande vikt att lärarna samarbetar och framstår som kollektivt konsekventa i val av arbetsformer anpassade till klassens/elevernas förutsättningar.

Resultatet är att eleverna kommer ut ur utbildningssystemet med färdigheter som ger dem möjligheter att starta egna företag. Entreprenörskap är då inte att leka företag utan sammahang i skolan, utan att ge de förmågor eleverna behöver för att starta företag. Det kan inte heller ses som att syftet är att alla skall i vuxenlivet starta företag. De entreprenöriella kompetenserna är precis vad vi önskar av duktiga medarbetare, att de kan ta initiativ, vara självgående, utveckla arbetet genom en god överblick av vad verksamheten är till för i gott samarbete med andra. Motsatsen, att kunna plugga, vara lydig, prestera gott på prov med frågor som konstrueras av någon annan, o.s.v. framgår inte som önskvärda kompetenser hos medarbetare och medborgare.

Därmed sammanfaller skolans uppdrag att dels ge goda kunskaper för kommande yrke och att skapa förutsättningar för personlig utveckling och medborgarkunskaper för ett demokratiskt samhälle. Demokrati är både medel och mål därvidlag.

Ett exempel i matematik.

Eleverna i åk 6 får i uppgift att utreda hur mycket det skulle kosta att måla om skolan. Om eleverna inte är vana vid öppna frågor av detta slag blir det kaos. Läraren springer runt och försöker få igång alla barn som funderar över vad det rätta svaret är.

Om de tidigt börjat utveckla entreprenöriella kompetenser kommer de antagliven att börja fundera över hur mycket färg som går åt och vad det kostar att köpa färgen. Det finns då inget facit. Man får i stället se hur de tänker för att komma fram till ett svar som beror av vilka förutsättningar de tar med eller utesluter. Ingenting är rätt eller fel, utan beroende av hur de resonerar för att med matematikens hjälp, klara ut lösningen på problemet. Några kanske räknar ut arean som skall täckas med färg, tar reda på hur mycket färg beroende på val av färg och underlag som går åt för målningen och kommer fram till en ungefärlig kostnad. Skall det vara fasaden som målas enbart eller ingår andra ytor? Svaren kommer att variera men det viktiga är att det finns en logik i tanken som kan utvecklas över åren. Självklart måste eleverna ha grundläggande kunskaper om begrepp som area, pengar och kunna räkna eller uppskatta tal, men denna tillämpade uppgift ger motivation till detsamma och övar de förmågor vi har till uppdrag att utveckla hos eleverna.

Några elever kanske presterar enklare svar. Det vore även OK med att någon säger att det blir dyrt för att skolan är så stor, men även det är ett resonemang som kan utvecklas. Det viktiga är att eleverna försöker utifrån sin utvecklingsnivå att komma fram till en egen uppfattning utifrån sin överblick, förmåga att ta initiativ, lösa problem, arbeta med andra osv. Uppgiften rätt hanterad är också självindividualiserande och sparar arbete såtillvida. Alla kan bara börja från sin egen nivå. Men, det bygger på att eleverna är övade i att lita till sin förmåga, att själva och tillsammans lösa problemet utan att lita för mycket till läraren, att känna sig tillåtna att ha egna uppfattningar och att det inte finns ett givet svar i ett facit. Bara de elever som medvetet tränas i detta, kan hanteras som klass med 30 individer. Och vem vet, någon av eleverna kanske tänker sig en metod för att måla som idag inte existerar men kommer att vara morgondagens innovation?

För den enskilde läraren är frågan om det är tydligt vilket ledarskap som utövas. Utvecklas rätt eller fel kompetenser hos eleverna.

Andra artiklar på classroommanagement.se kan vara till stöd i dessa funderingar.

Lycka till!

 

 

 

Sök på CM

Vem är uppkopplad

Vi har 44 besökare online