Classroom Management

  • Increase font size
  • Default font size
  • Decrease font size

Skolpolitik nu och då

Skicka sidan
I stora ting är det bra att ha velat!

Artikeln beskriver problemet med att i beslut om skolreformer beakta önskvärda och icke önskvärda effekter i förutsättningar och resultat, trots att den allmänna välviljan är att alltid göra bättre. Med den nya läroplanen för grundskolan och skollagen tas ett nytt steg mot framtidens skola. Men lika lite nu som tidigare vill man att det skall bli sämre. Ändå verkar den tidigare läroplanen och skollagen inte ha beaktat möjligheten att vi skulle få en sämre skola, trots att beslutet fattades i en bred enighet.  Hur skall vi då förhålla oss till möjligheten att vi sitter i samma situation om 20 år som nu, att vi uppfattar reformerna som ett misslyckande?

Om skolan nu är så dåligt som det beskrivs idag, så borde vi vara på jakt efter en långsiktig och begriplig skolpolitik som vi på förhand vet att den leder rätt, så att vi om kanske 10 år kan luta oss bakåt och vara nöjda med besluten vi fattade bakåt i tiden.

Vi har den skola vi har idag. Man kan också säga att den skolan vi har, är den vi förtjänat. Den är resultatet av senare tiders reformer i ord och handling. Vi har tillsammans, som politiker, tjänstemän, väljare och brukare skapat det som är idag. Ingen undgår sin del i ansvaret. Tråkigt men sant, och även hoppfullt. Om vi är del i problemet har vi nämligen en möjlighet att påverka det vi kan påverka. Om vi inte är del i problemet, så förefaller det omöjligt att få makt över önskade förändringar.

I bakgrunden till reformhistorien för skolan, har ingen någonsin uttalat viljan att den skulle bli sämre. Alla vi ville väl att det skulle bli bra. Och om det nu blev något som vi ville då som inte blev bra, så vill vi i vart fall inte det idag. Jag kan heller inte erinra mig att någon då, med betydande inflytande över utvecklingen som hindrade utvecklingen eller varnade för att det skulle bli sämre.

I dagens debatt, verkar alla eniga i bilden av att den skolan vi förtjänat genom det vi gjorde då, inte är den vi förtjänat genom det vi hade velat göra. Av historien lär vi att vi intet lär oss av historien. Det tycks vara någon annan än vi själva som bär skulden till att det inte blev som vi egentligen hade velat att det skulle bli. Vi tycks därmed inte vara del i det problem vi själva skapat i en bred majoritet.  Eller kan det vara så att vi försökt göra det bästa vi kunnat förstå då, men att samhällets utveckling i övrigt inte harmonierat med den skolpolitiska viljan, och på något sätt gått snett.

Vi vill ha världens bästa skola och bräcka de andra länderna. På samma sätt som i idrott vill vi vara bäst, men resultaten över tid visar inte att vi hämtar in medaljer annat än i mindre omfattning eller lägre valörer eller inte alls. Ändå är förväntningarna alltid höga att vi skall slå andra nationer som resultatmässigt överglänser oss. Varje gång vi sätter ribban högt och uttalar att vi skall vara bäst, är det på samma gång risk för besvikelser. Ju högre mål, desto större risk. Vi kan sparka förbundskaptenen och lägga ansvar och skuld där, men någonstans vet alla att det handlar om hela kedjan från ax till limpa. Alla är på något sätt medaktörer och har del i resultatet. Om färre individer med förutsättningar att nå eliten väljer andra idrotter eller att inte alls idrotta, så blir det sammantaget ett mindre urval som kan konkurrera om de bästa resultaten.

På samma sätt påverkas skolan. Om färre individer väljer att inte satsa på läraryrket blir urvalet sämre. Om färre föräldrar anser att skolarbete inkräktar på andra aktiviteter och resultatet blir mindre exponering av skolarbete för elever, så minskar resultaten. Om skolpolitiker fattar fel beslut, så kan misstag innebära försämringar. Om vi som väljare satsar på fel politiker, så blir skolan inte bättre. Om elever inte respekterar lärare och busar på lektioner så ägnas mindre tid åt skolarbete så att resultaten sjunker. Om föräldrar inte medverkar till att ändra beteendet hos elever som busar, blir det samma sak. Om lärarutbildarna släpper olämpliga lärare genom utbildningen så drabbas elever genom sämre utbildning som ger sämre resultat. Om studiemotiverade elever flyttar från skolor med lägre resultat till skolor med högre resultat, kan vissa skolor utarmas "skolkulturellt" och hamna i sämre förutsättningar. Om många invandrande elever med otillräcklig bakgrund för att klara skolan, börjar i skolan hamnar skolorna som tar emot i ett tuffare utgångsläge i jämförelse mot tidigare. Om den "vanliga" skolan tar emot elever med olika svårigheter och diagnoser försvåras utgångsläget på samma sätt, om dessa elever tidigare inte räknades med i den vanliga skolstatistiken utan hamnade i andra statistikgrupper som exempelvis särskolan. Listan med om kan göras lång men vi skulle kunna räkna upp ganska många faktorer som på olika sätt påverkar resultaten som då blir lägre än vi önskar.

Poängen är att vi måste vara medvetna om allt detta och inte bara stirra oss blinda på resultaten och sätta likhetstecken mellan låga resultat som dåliga resultat. Om vi fattar beslut, som individ eller institution, så måste vi också se att det på ett eller annat sätt påverkar resultatet. Gör vi lärararbetet mindre attraktivt med färre förmåner eller sämre arbetsförutsättningar måste vi inse att vi kan få ett sämre resultat. I relation till försämrade förutsättningar kan resultatet ändå vara bättre, även om det totalt leder till en försämring. Det kan ju faktiskt vara bra, men vi kan ju inte bara bli besvikna för att det inte blev ännu bättre om vi medvetet eller omedvetet skapat sämre förutsättningar i den totala bilden.

Jag har svårt att se att skolan som helhet blivit sämre som man ibland hävdar i skoldebatten. Jag vill här belysa elevernas trygghet som exempel. Det påstås ibland att skolan inte är trygg, för att eleverna utsätts för kränkningar både av andra elever och personal. Skolinspektionen gjorde vid något tillfälle nerslag i 50 skolor och granskade deras planer mot kränkande behandling och det visade sig att 49 underkändes. Sådana fakta tas ibland som intäkt för att påstå att det blivit sämre.

Om jag då högst ovetenskapligt bara tittar på min egen skoltid så fick jag en örfil av en lärare i åk 4. Det var ingen händelse som uppmärksammades eller ens om det hade skett resulterat i några konsekvenser för läraren. Polisanmälan eller att skolan skulle utreda en sådan händelse fanns överhuvudtaget inte i min eller mina föräldrars föreställningsvärld. Min äldre syster hade bland annat att hantera manliga lärare som kladdade på välutvecklade flickor under högstadietiden och på den tiden var det något som man fick själv lära sig att hantera. I enstaka fall när det gick över gränsen, var den nu låg, kunde det leda till att läraren fick be om ursäkt, men det skulle nog gå ganska långt innan sådana handlingar ledde till disciplinspåföljder, för läraren.

En utskällning ifrågasattes aldrig om det kunde skett på ett för eleven kränkande sätt. Lärarna kunde gå ganska långt i hur de hanterade eleverna i jämförelse med nu.

Alla med en relation till skolan borde kunna vara eniga med mig om att stora förändringar i dessa avseenden gjort skolan bättre, och av den anledningen borde ingen kunna påstå att skolan blivit en otryggare plats. Tvärtom så läggs ganska stora resurser på trygghet i skolan genom tid och fokus. Om vi sedan är nöjda med nivån på trygghet, är en annan sak. Och nöjda är vi inte. Vi fortsätter med reformer som skall skapa än högre grad av trygghet och säkerställa att behandlingen av elever sker på ett rättsäkert sätt. Högre krav ställs på skolorna när det gäller att utreda situationer då en elev upplever sig kränkt, och om det är personal som anses kränkt en elev så ligger kravet än högre. Ett sätt att följa upp detta är att kravet på dokumentation i dessa situationer ökat markant. Jag påstår inte att det är dåligt och tar inte ställning i sakfrågan om detta inte är bra. Det finns goda argument för att skolan skall vara en trygg plats eftersom att alla barn i landet är tvungna att gå dit. Att bara se ett fall av en elev som farit illa under sin skoltid i massmedia och lyssna till det lidande som varit under den så viktiga barndomen är argument i sig.

Men jag har inte hört eller sett att någon i samma iver att göra skolan till en bättre och tryggare plats, vägt konsekvensen av att skolorna/lärarna ägnar mer tid åt detta, också tagit upp att det borde innebära mindre tid för annat som exempelvis undervisning. Rent logiskt borde det innebära att om något ges mer uppmärksamhet och tid, så är det något annat som får stryka på foten.

Om vi nu beslutar detta och röstar på dem som skall fatta de formella besluten, så innebär det samtidigt en risk att betygsresultaten skulle kunna bli lägre om det kan antas att just tiden för planering av undervisning minskar. Vidare skulle det kunna göras gällande att om många skolor anmäls till Skolinspektionen och BEO, så kommer skolorna att få ägna mer tid åt att arbeta med dokumentation och skriftväxling, liksom att andra samhälleliga resurser på exempelvis dessa statliga myndigheter ägnas åt detta snarare än utveckling av matematikundervisning eller något annat vi skulle vilja fokusera på. Konsekvensen i alla beslut torde vara sådana att om vi lägger större fokus på en sak, så minskar fokus på något annat. Och detta framgår inte alltid av beslutet, i vad mån något annat kan bli sämre.

Sammantaget kan det bli en uppgift för forskningen i efterhand att studera, men i beslutande stund, saknas dessa resonemang, och det argumenteras mer i allmänna ordalag att skolan som helhet skall bli bättre i alla avseenden.

Det kan visserligen argumenteras för att trygga elever ger bättre lärande med hänvisning till Maslows behovshierarki[i]. Ett sådant argument väger tungt i min föreställningsvärld, men jag kan ändå inte utesluta att summan ändå kan innebära minskat tidsutrymme för att planera undervisning och sålunda leda till en minskning av utbildningsresultat. Men så har inte frågan ställts, om vi är beredda på att ta en sådan konsekvens. Det är antagligen svårt som politiker också att ställa det ena mot det andra och inte rösta för en bättre trygghet och hängas ut som oansvarig i detta viktiga avseende. Om vi som väljare också anser att tryggheten får kosta vad det kostar så ger vi heller inte politikerna mandat att fatta andra beslut. Jag är ganska säker på att en fråga till landets lärare och rektorer skulle resultera i att en överväldigande majoritet skulle påstå att det inte anses osannolikt, att det kan vara så att tid för undervisningsplanering minskat och att tid för planering och dokumentation av trygghet, ökat på senare tid, oavsett om man anser att det är bra eller ej.

Det här kan vara att ställa pest mot kolera, men det är ju ändå så det fungerar. Väljer vi att göra en sak, väljer vi samtidigt att inte göra en annan. Beslutet blir oåterkalleligt tills vi fattar ett annat beslut. Detta innebär också svårigheter att överblicka omfattande reformer som i sig innehåller många olika beslut som leder till väntade och oväntade konsekvenser, önskade och oönskade effekter. Enligt mitt sätt att tänka är detta också grunden för att det inte alltid blir som man tänkt. Det är inte enkelt att överblicka alla konsekvenser avseende ändrade förutsättningar och konsekvenser utifrån hela samhällsperspektivet.

En svensk skola i ett efterkrigsperspektiv under 50-talet, har antagligen lättare att hävda sig i ett internationellt perspektiv. Även ekonomiskt påverkas landet konkurrensmässigt när en hel värld som skall återuppbyggas ropar efter varor och know-how. Om vi då under våra goda år, fattar beslut som senare kommer att innebära sämre ekonomi och konkurrenskraft, samtidigt som omvärlden kommer ikapp utvecklingen genom goda beslut, skulle vi alternativt ha behövt fatta väldigt goda beslut för att behålla tätpositionen som vi kanske inte i vår självgodhet var benägna att fatta då. Vi byggde ut en välfärd som ekonomin senare inte visade sig tåla. Stora delar av industrin lades ner på grund av minskad konkurrenskraft och rikets ekonomi försämrades avsevärt. Under 90-talet beslutades om en kommunalisering av skolan, men även mycket omfattande besparingar inom skola och andra sektorer som följde med till kommunerna. Här tittar vi mycket på kommunaliseringen i sig och mindre på ekonomin. Om ekonomin sägs att de minskade resurserna inte gjorde skolan så mycket sämre, vad vi visste då, men vad vet vi idag?

Jag kommer själv ihåg som lärare då, att vi hade ganska gott om resurser under 80-talet och ibland klagade över att vi inte kunde samla klasserna utan att resurslärare kom och hämtade ut grupper från klassrummen. Man hade ganska gott om tid som lärare då även om vi klagade över tidsbrist även då. Var fjärde elev i grundskolan omfattades av specialpedagogiska insatser. Man kom även fram till att de ökade resurserna inte hade inneburit så stora förbättringar av skolan. Även idag uttrycker många att resurserna inte spelar roll, eller att det inte spelar så stor roll, efter de studier som Skolverket gjort. Men i närmare studie av metoderna för det har man begränsat perspektivet som alltid för att kunna genomföra en studie och säkerligen missat helheter som senare kommer att kunna utforskas med större säkerhet och kanske till och med dra slutsatser att det på olika sätt påverkat. Att det inte skulle påverkat alls förefaller osannolikt. Mer sannolikt att det påverkat men att det varit oerhört svårt att studera dessa samband i ett stort antal komplexa led innefattande hela samhällsutvecklingen och även relativt till omvärlden.

Det verkar inte heller vara så att skolpolitiken är det enda som inte lyckats göra oss nöjda nu som då. Sverige som nation är inte högst rankad i flera avseenden än skolan. Inte heller tycks vi vilja vara där vi vill när det gäller fotboll.

Svaret på frågan varför det inte blev som vi ville borde vara något viktigt att veta inför de nya reformerna som nu genomförs i en snabb takt i syfte att göra det som inte blev bra lite bättre. Det borde också vara så att vi med den erfarenheten vi nu har av att det inte blev så bra, också funderar över hur vi säkerställer att det vi gör nu verkligen blir bra. Den kommer nämligen att granskas av morgondagens kritiker på samma sätt som vi idag blickar bakåt.

Det är inte oviktigt att hela paketet med förra läroplanen genomfördes av en borgerlig majoritet med en skolminister som då hette Beatrice Ask, med dåvarande oppositionens stöd i väsentliga delar. Den än tidigare läroplanen Lgr 80 genomfördes även den av en bred politisk majoritet. Jag har heller inte uppfattat att Lgr 62 eller 69 genomfördes i oenighet.

Sannolikheten för att det skulle bli bättre är inte så hög med dessa mått mätt. Det finns inte så mycket som talar för att dagens reformer är mer genomtänkta eller att de genomförs med en allvarsam försiktighet och att man på så sätt tar tillvara erfarenheterna av tidigare års förändringsstrategier, oavsett innehållet i själva reformerna. Tvärtom finns orosmoln som ingen ännu verkar ta på allvar.

Lärarnas legitimationer fördröjs. Förordningen om detta verkar inte vara praktisk genomförbar som tänkt och verkar heller inte ha tagit hänsyn till den verklighet som råder ute på skolorna. Glesbygdsskolor kan behöva läggas ner och koncentreras till tätorter för att få täckning för lärarnas behörigheter i olika ämnen. Svårast ser det ut för grundsärskolan som i dagsläget har få behöriga/legitimerade lärare. Om det blir svårare att anställa obehöriga lärare så kan det innebära att kvalificerade personer väljer andra anställningar än visstider som obehöriga, vilket i sin tur, trots välviljan att genom reformen öka kompetensen i skolan, att det vid en lärarbrist kommer att anställas än mindre kvalificerade personer än vad som tidigare varit möjligt. Här styr marknaden utifrån reformernas förutsättningar vilket är svårt att överblicka i dag, men vi kan se stora pensionsavgångar och en ännu inte vändande trend av fler kvalificerade sökande till lärarutbildningarna. Jag vill betona att jag inte uttalar mig negativ till reformen i sig, men att det ändå kan spekuleras i att det inte leder till en förbättring på kortare eller längre sikt beroende av andra förutsättningar som kanske inte vägts in. Jag har ingen kristallkula men ser heller inga beräkningar eller utredningar som i förväg haft en uppfattning om svårigheterna i att alla lärare skulle ha kunnat få sina legitimationer i tid. Bara det visar också att ingen egentligen haft klart för sig hur det ser ut med lärarnas utbildning sammantaget i landet till grund för att lägga en ambitionsnivå och tidplan för en reform där lärarna på kortare eller längre sikt, som grupp uppfyller förordningarnas krav för att täcka grundskolans behov.

Politik är att vilja utan att alltid veta. Forskningen är ett problem som söker lösning och förklaring. Politik är en lösning eller förklaring som söker ett problem. Politiken har inte alltid alla svar och inte heller forskningen. Detta kanske kan uppfattas som en missmodig artikel under pessimismens paroll "att det är aldrig försent att ge upp". Men det finns hopp.

Visserligen är det så att vi inte vet om det vi vill skall bli bra genom alla reformer som nu beslutats verkligen blir bra. Det kan som tidigare bli sämre än väntat även om det i vissa avseenden blir bra. Det kan bli bättre men sämre ändå i ett internationellt perspektiv om det visar sig att andra lyckas bättre genom sina reformer.

Om vi nu skall redan i beslutsstadiet skall lyckas bättre så förutsätter en bra skola en bra skolpolitik. Om vi tittar över Östersjön på vår granne Finland som i flera avseenden anses ha lyckats bättre, så kan vi antagligen se att man inte genomfört så många reformer så snabbt som i Sverige. Vidare kan vi se att den finska skolan och att de finska lärarna åtnjuter en större respekt och att det är en lockelse i sig att det är hög konkurrens om lärarutbildningsplatserna.

Johannes Åhman skriver i DN på ledarplats att det också handlar om med vilken respekt och inom vilka ramar skoldebatten förs.

"Självklart är det inte fel att debattera skolan. Den självkritiska fråga vi borde ställa oss i Sverige är ändå om inte kritiken av skolan alltför ofta gått över respektlöshetens gräns. Den har underminerat lärarnas ställning och därmed sannolikt bidragit till flykten från yrket. I Finland står studenter med toppresultat på kö för att bli lärare. Inte för att yrket är välbetalt i förhållande till andra de skulle kunna välja. Lönen är medelmåttig. Förklaringen får i stället sökas i känslan av mening. Studenterna vet att uppgiften är viktig - och att de har föräldrars och politikers uppbackning."

Artikeln öppnar för att mana till besinning i skoldebatten, att även se till vilka konsekvenser debatten i sig leder till. Kairos future, ett konsultföretag som genomfört en större undersökning, finner att föräldrar allmänt är nöjda med sin egen skola, men att man är mer missnöjd med skolan i sin helhet. Detta indikerar att skolan kanske anses som sämre än vad den är.

Jag menar också med denna artikel att skolan på många sätt blivit bättre, vilket inte avspeglas i debatten. Jag menar också att man kunnat se av beslut på förhand att det i olika avseenden kunnat förutses ökade svårigheter för skolan att nå vissa mål i ökad fokusering av andra, men att det inte tas hänsyn till detta i vare sig uppföljning av reformer eller den politiska debatten om skolan. Detta i sig bör vara fokus i att pröva om skolpolitiken håller önskad kvalitet därvidlag. En skola i världsklass förutsätter likaledes en skolpolitik i världsklass. En sådan politik beaktar i högre grad alla konsekvenser av beslut, inte bara de som önskas.

Sist men inte minst.

En skola kan inte bli bättre än dess lärare. Classroommanagement.se förespråkar ett klassrumsledarskap i världsklass till grund för en skola i världsklass. Det är bra om lärarna är behöriga i sina ämnen. Men de kommer inte att lyckas använda dessa ämneskunskaper om de inte kan få med sig eleverna och deras föräldrar i lärandet. Andra övergripande mål som anger önskvärda metakognitiva kompetenser som entreprenörskap, ansvarstagande m.m. förutsätter att lärarna kan organisera klassrumsverksamheten utifrån ett ledarskap som formar ett medarbetarskap hos eleverna som leder till ett sådant lärande. I många klassrum finns detta redan, men borde säkras genom att det redan i lärarutbildningen och urvalet av blivande lärare, prioriteras sådana kompetenser. Minskad attraktion till lärarutbildning kommer att innebära att dessa kompetenser söker sig till andra branscher. Om så sker fortsatt, så innebär det att färre barn i unga år utvecklar sådan kompetens, vilket leder till en ond cirkel vi kanske redan befinner oss i utan att veta det.

 

Läs hela artikeln i DN:

http://www.dn.se/ledare/signerat/finska-undret-skola-byggd-pa-fortroende



 

Sök på CM

Vem är uppkopplad

Vi har 9 besökare online