Classroom Management

  • Increase font size
  • Default font size
  • Decrease font size

Steg att ta för att få en klass att fungera, alla artiklar A-L

Skicka sidan

Steg att ta för att få en klass att fungera, alla artiklar A-L

 

  1. Introduktion
  2. Gör problemet till ditt eget
  3. Fokusera på det du skall göra!
  4. Behåll ditt lugn och din låga puls, och gör inget förhastat!
  5. Låt en i taget tala och se till att alla andra, även du själv, är tyst då någon talar!
  6. Börja alltid lektionen på ett bestämt sätt som fungerar
  7. Avsluta alltid lektionen på ett bestämt sätt som fungerar
  8. Gör en planering mellan start och slut av lektionen som har ett bekant mönster och fungerar
  9. Enkla tydliga reger som hålls konsekvent
  10. Visa ut den som inte sköter sig
  11. Pricka av de som är med eller mot
  12. Hämta in föräldrarnas mandat till 100%

1. Introduktion

Här kommer några enkla grunder att arbeta med för att kunna "sätta" en klass. När man nu gör det enkelt för sig så är det inte alltid så enkelt. Ibland gör man också saker som fungerar utan att egentligen veta vad det är man gör som leder till att förändringar sker.

I andra artiklar här försöker jag beskriva olika sätt att uppfatta en klass för att öppna ögonen för olika perspektiv. Syftet är att genom eftertanke och att tänka efter före, se till att man kan styra mot det man vill skall hända. Om inte klassen fungerar bra.är det antagligen så att eleverna styr utan att vilja ta ansvar för ordningen. I de flesta fall har man då ingen hjälp av eleverna utan de förväntar sig att klassens chef, dvs du som lärare, skall bli "strängare" och lösa problemet. Det innebär att du måste ta kommandot och leda klassen ur dessa svårigheter.

Under alla år som skolledare då jag varit inne i klasser som inte fungerat så bra, har jag i 99 fall av 100 sett att eleverna omedelbart rättar sig efter det läraren gör och det läraren inte gör. Det finns en inte alltid tydlig styrning eller brist på styrning som kan påverka klassen att antingen sköta sig eller att inte sköta sig.

Lärare lär sig under många år att hantera klasser, på ett medvetet sätt och mindre medvetna sätt. Det kallas ibland för "hantverket" eller den "tysta kunskapen". Poängen med att fördjupa sig i ledarskapsteori är att det kan göra kunskapen uttalad och medveten och att man kan utveckla den vidare i ett professionellt samtal, kollegor emellan.

Men i ett läge där en klass inte fungerar och situationen leder till vantrivsel, måste man agera resolut och snabbt. Man har inte ro att sätta sig och förkovra sig i största allmänhet. Denna avdelning avser därför att ge några handfasta och konkreta råd för att sätta klassen i ordning.

Dessa mer handfasta råd avser att ge en stegvis vägledning i ett systematiskt arbete som måste ske akut.

Men på längre sikt när det lugnar sig, är det viktigt att själv rusta sig att inte hamna där igen med nästa klass. Därför rekommenderas varmt att ta del av ett bredare perspektiv i övriga artiklar på denna webplats.

 

2. Gör problemet till ditt eget!

Det första du skall göra är att inte känna skuld över den situation som uppkommit. Alla lärare råkar ut för detta, i synnerhet i början av karriären. Det är inte ditt fel att det blivit som det är, men det är ändå du som måste lösa problemet.  Du och de som finns till stöd omkring dig, men framförallt du själv. Antagligen är det så att om du inte har stöd runt dig, så är det del i situationen som uppstått. Det kan då också vara så att det finns en brist i att kunna få ett bra stöd, och det kanske tar för lång tid att ordna varför du ändå står ganska ensam när det väl gäller.

Att göra problemet till sitt handlar mycket om en grundläggande inställning att det alltid finns något man själv kan göra. Det man inte kan göra, kan man inte göra. Men det man kan göra, kan man alltid göra! Och det man kan göra, kan man göra direkt utan dröjsmål. Att vänta på hjälp från någon annan, kan ta tid. Tar det för lång tid kan man må riktigt illa under den tiden.

Poängen med att göra problemet till sitt, är att identifiera vad det är man själv kan göra, och göra det. Och ju mer du hittar att göra själv, desto mer egna åtgärder kan du vidta, utan att vänta på någon annan.

Problemet med att ha ett eget problem är att det kan kännas som att bära en skuld som att det är mitt problem att problemet finns. Det största problemet är att ha ett problem, inte problemet i sig. Problem betyder egentligen "utgångspunkt". Egentligen borde det vara positivt att ha ett problem för då har man en ugångspunkt att börja i. Om man ser det så, är det inte ett problem att ha ett problem. Tvärtom har man hittat en punkt att börja.

Sedan finns det fallgropar i detta eftersom man kan börja fel. Därför är det viktigt att vända och vrida på problemet en stund så man hittar rätt utgångspunkt. Det är nämligen så att beronde på hur man uppfattar problemet, så har man också tagit ett första steg mot lösningen. Då gäller det att ha tagit ett bra steg!

Det första man skall tänka på är att man måste börja med sig själv, vad man själv gör i klassrummet som kan påverka eleverna, och det är därför man skall tänka att det här är MITT PROBLEM. Om det är någon annans problem så hamnar man i att vänta på att någon annan skall göra något,vilket alltid kommer att ta lång tid. Om det är mitt problem, har jag en utgångspunkt i mig själv och något som jag kan göra direkt.

Därmed inte sagt att det är ditt eget fel att klassen inte fungerar. Det är säkert andra som kan ha del i eländet. Ungarna kanske inte är riktigt fostrade, de kanske inte medverkar till en bättre ordning. Det kan finnas andra kollegor som motverkar god ordning genom att släppa klassen långt i beteendet. Men oavsett det kan du inte göra så mycket åt det i det kortare perspektivet.

Du kan förstås sluta och byta jobb och komma in i en annan situation. Om det är alternativet bör du göra det på en gång och inte vänta. Men ser du att det finns saker som du kan göra åt dina egna probem, kan du väl hänga kvar en stund och se om du kan lära dig något. Man kan ju se positivt och tänka att denna prövning du hamnat i har en mening. Meningen är att du skall lära dig något av detta...

Att göra ett problem till någon annans, leder till att man blir maktlös. Det är någon annan som skall lösa problemet och du kan själv inte göra något. Redan i hur du fomulerar problemet i ord, bestämmer huruvida du har makt över problemet eller om du hamnar i maktlöshet.

Låt oss ta ett exempel.

Vi har en klass som inte fungerar så bra och du tänker:

"Klassen är busig för att Pelle stör alla och bråkar med mig som är lärare."

Pelle är alltså en bråkstake och lösningen är att han slutar med det. Vi sätter oss med Pelle och pratar med honom och kanske med hans föräldrar. Men det kommer att hänga på hans egen vilja att sluta om det skall hända något. Du blir beroende av hans vilja. Redan nu så gör han det han gör och tycks vilja göra det, och det tyder väl på att man inte kan förvänta sig att han slutar i brådrasket?

I åtgärdsprogram är det ganska vanligt att det står just sådana ord som att "eleven skall komma i tid", "eleven skall sköta sig bättre" osv osv. Min erfarenhet är att det kommer att fortsätta stå i reviderade åtgärdsprogram. Finns det 5 elever i klassen som inte sköter sig kommer samma sak att stå i alla, och inte kommer det att bli bättre.

Om du istället tänker så här:

"Pelle busar för att jag ännu inte hittat ett sätt att stoppa honom, han busar för att han får det utrymmet av mig"

Nu har du själv bollen. Hur skall du minska hans utrymme att busa och dra igång andra i klassen. Hur kan stoppa honom i klassrumssituationen? Hur kan du få honom att överhuvudtaget inte börja med fel saker?

Detta är det första och grundläggande rådet, att göra problemet till ditt eget. När du formulerar problemet eller utgångspunkten för dig själv, se till att problemet blir ditt så att det finns ett eget handlingsutrymme inom vad du själv kan göra direkt. Se till att problemet hamnar på din spelplan inom ramen för vad du kan göra NU!

Det är inte ditt fel att problemet uppstått. Men om du inte själv kan hitta utgångspunkter sp blir det ditt fel och felet är att du lägger allt på andra. Och det är inte Pelles problem utan något du gör själv. Det är du som lägger dina möjligheter att agera i andras händer, och sätter dig att vänta på andra. Det är något som du gör själv!

3. Fokusera på det du skall göra!

Det här låter enkelt men är väldigt svårt. När man håller på med något så är det lätt hänt att man tappar fokus. Har du någon gång varit i situationen att du skall leta efter brevet du lade på köksbordet, men på väg till köksbordet ser du en blöt fläck som du torkar upp på vägen. När du skall torka upp känner du att disktrasan luktar illa och slänger den, men finner att soppåsen är överfull. När du gått ut med den fulla påsen kommer en granne och frågar om du kan låna ut ett ägg. Du vänder i dörren för att kolla om du har ägg, men då ringer telefonen ....

I slutändan ligger brevet kvar på köksbordet, den illaluktande trasan är på diskbänken, soppåsen står vid dörren, grannen väntar utanför och .. den ena handlingen leder till en ny utan att något avslutas. Jag tror att detta kallas transaktionsstyrda handlingar. Om det nu har fått en benämning så måste vi ha respekt för att det är svårt att hålla fokus på det man skall göra.

När man kommer in i en klass, är det inte lika lugnt som hemma vid köksbordet. Här sitter kanske 30 viljor varav några är utomordentligt skickliga i att förstärka dessa transaktionsstyrda handlingar. Jag har pratat med elever som medvetet och planerat drar igång en lärare att göra allt annat än det som han/hon tänkte göra i sin planering. Några grabbar berättade att enklaste sättet att slippa ett läxförhör var att fråga den sportfrälste läraren hur det gick för hans favoritlag senast. Genast försvann tidsutrymmet för förhöret och eleverna log nöjd medan läraren trodde att han hade en kamratlig diskussion om faviritlaget..

Om du nu skall skapa ordning i klassen så är det det du skall fokusera på och inget annat. All eller nästan all energi och tankekraft skall ligga på att skapa ordning. Man kan inte samtidigt göra ambitiösa lektionsplaneringar i ämnet som kräver för mycket av både läraren och eleverna. Satsa 90% på att skapa ordning och gör resten av det som behövs så enkelt som möjligt. Enkla övningar som ingen inte kan och måste fråga om. Hellre för enkelt, än att göra det så svårt att eleverna inte klarar övningarna själva. Det handlar i första hand inte om att eleverna just nu under de två veckor du skall sätta klasse, att de skall lära sig något annat än att bryta sin egen oordning. När du sedan uppnått en bättre ordning kan du ta nästa steg och komplicera andra saker. Men börja med att hålla ordning och fokusera på det hela tiden.

Du kanske till och med skall skriva ett litet kort där det står "ORDNING" som du skall ha i bröstfickan och ta fram det då och då så att du påminner dig själv hela tiden. Det låter kanske lite larvigt. Men själv när jag sett lärare gå in i syfte att hålla ordning kan det ta sekunder innan man tappat initiativet och oordningen är ett faktum, oavsett vad man pratade om dagen innan på krismötet!

Håll fokus och se till att hålla det!

 

4. Behåll ditt lugn och din låga puls, och gör inget förhastat!

Anspänning är jobbigt. Redan innan du går in i den här jobbiga klassen känner du hur pulsen går igång och du talar antingen högre, eller med en lite gällare röst. Det spänner i halsen och nerverna kommer mer och mer att ligga utanpå. I huvudet susar alla tidigare tillkortakommanden i klassen. Eleverna ser direkt i vilket tillstånd läraren är och ser till att fokus och allt annat ryker all världens väg...

Men idag har vi ju bestämt att det är ditt problem och just idag har du dessutom bestämt att du skall hålla fokus. Det betyder att idag är du rustad bättre och därför har du tagit ett antal djupa andetag och har lägsta pulsen under veckan.

Dessutom har du lagt på en mental spärr mot att göra något förhastat. Du har bestämt att du skall tänka efter föer du gör något och stoppa alla impulser att gör som du brukar!

Hjärnan fungerar så att du handlar på intuition och vana. Du gör det du brukar. Om du nu skall gå in i klassen och göra något annat än det du brukar, så måste du stoppa hjärnan att göra det som du brukar. Annars sker ingen förändring och det är ju du som skall göra något åt ditt problem. Om du dessutom fått en massa känslor av irritation och ilska under tidigare lektioner, så är har du bara ännu mer grundlagt dina vanehandlingar i klassen. Snarare sker de snabbare än långsammare om du är irriterad och i obalans. Därför måste du ge dig en "mental lugnande tablett" som gör dig lite långsammare och lägre i puls så att du hinner tänka efter före du gör något.

Det låter enkelt men det är svårt. Varje sak du gör skall du göra medvetet och i ett litet långsammare tempo än vad du brukar så att du hinner tänka efter; "Var det det här jag skulle fokusera på att göra eller är jag på väg att tappa fokus och hamna i samma mönster igen?"

Om du t.ex. bestämt att ingen pratar innan de fått ordet efter att räcka upp handen, så tar det en hel del fokus och kraft att verkligen genomföra det. En elev som sitter snett till höger som bara frågar om det var sidan 132, och som du besvarar direkt, öppnar vägen för alla andra att också ropa ut sina frågor, högre och högre.

Allt kommer att gå långsammare, men det är bara bättre. Det är vad klassen behöver. Mellanrummen, eller om man skall kalla det mikropauser, som uppstår kommer att dämpa tempot och "nivån". Detta är motsatsen till att fler och fler tappar strukturen och börjar bli mer och mer högljudda, för att också mer handgripligen röra sig runt i rummet och komma i konflikt med varandra.

Du som lärare får mer tid att tänka efter innan du för något förhastat.

Eleverna kommer att ställa frågor eller agera på olika sätt och du måste ta ställning till hur du skall reagera på det som eleverna gör.

Det första du skall fråga dig är om du behöver göra något alls eller bara fortsätta med lektionen och det fokus du vill ha. Det du ger uppmärksamhet är det som kommer att dominera. Bryter du och skall börja disciplinera en elev kommer fokus att hamna där, på det du inte vill istället för det du vill.

Det man ger uppmärksamhet och kraft, är också det som växer och blir större!

Det andra är att du måste bestämma om det du skall göra skall ske nu eller senare. De enda behov att agera omedelbart är det du måste föra för att hålla fokus. Jag vill påstå att du i de flesta fall i valet mellan att göra något och att inte göra något, kan välja att inte göra något. Du fortsätter att göra det du tänkt istället för att byta spår alltså. Om du börjar inleda ett samtal med en elev i klassen, tappar du de övriga. Om du börjar förklara något annat, kommer alla att fokusera på det. Om du däremot fortsätter att agera i enlighet med din planering, så kommer alla att ha fokus där. Endast om det finns en risk att tappa detta fokus, är det nödvändigt att göra någor, och då bara det som återför alla till planeringen, ordningen eller strukturen du lagt.

Att agera för att återföra bör handla om det som skall hända, inte det som inte skall hända. Fokuserar man på det som inte skall hända, ger man kraft åt det och låter det växa. Om exempelvis en elev sitter och pratar längst bak klassrummet kan man fortsätta instruera alla andra och medan man gör det, går man fram till eleven, lägger handen på axeln och viskar snabbt att han/hon skall lyssna och vara uppmärksam, och fortsätter sedan med instruktionerna. Det finns säkert många sätt att få eleven tyst och sluta störa beroende på vem det är. Det viktiga är att inte skapa ett utrymme för diskussion eller att klassen får uppmärksamhet på något annat. Alla ser ju vad som händer och att du inte tolererar avvikelser från ditt fokus. Alla blir säkert nyfikna också på vad du viskade som gjorde att eleven tystnade, men det behöver de inte veta.

För vissa elever som kanske inte bara återförs av en viskning kanske man måste ha en annan strategi som jag återkommer till under en annan punkt, men i huvudsak är meningen att du skall hålla fokus och inte göra något annat. Det mesta bör kunna lösas i förbigående eller att du tar det med den det berör, efter lektionen. Det skapar en vana och en förväntan att det är jobbet som skall göras vi fokuserar på under lektionerna. Alla vet att allt som pekar åt andra håll tas inte upp när ni jobbar. Ingen idé att försöka störa. Du är för konsekvent och envis så det lönar sig inte och du går heller inte att förleda...

Utöver detta är ska du inte behöva göra något förhastat utan bara hålla din planering på det fokus du vill ha. Det enda som avviker är korrigeringar av det slag som jag beskriver ovan, att viska eller ge små men tydliga signaler till eleverna att hålla ditt fokus.

MEN, för att det skall fungera krävs att alla andra störande aktiviteter som inte låter sig korrigeras med små medel kan lösas genom att eleven omedelbart kan utvisas ur klassrummet. Om inte det går faller allt. Den grundbulten måste man säkra det första man gör. Läs vidare under den rubriken, "att visa ut en elev".

 

5. Låt en i taget tala och se till att alla andra, även du själv, är tyst då någon talar!

Indianerna hade en "talking stick", en talpinne. Bara den som höll i talpinnen fick prata. Det tog tid att lämna över till nästa talare men pausen mellan gjorde att det någon sade fick sjunka in i väntan på nästa talare, och den som skulle komma efter fick tänka efter litet till innan han började tala. Överhuvudtaget gick det litet saktare men alla fick tänka efter om de hade något att säga och hur de skulle framföra det. Ganska bra eller?

Samma sak i Sveriges riksdag. Ledamöterna går den långa vägen mot talarstolen samtidigt som den som nyss talat lämnar talarstolen. Även här en paus för omställning. Man talar inte i munnen på varandra, det är god ordning.

Att man tvingas tänka efter för att det sammanlagda utrymmet för att prata i stor grupp minskar något är bra. Jag tror att det pratas alldeles för mycket. Motsatsen är oftast att alla pratar så mycket att ingen lyssnar. Alla måste skrika för att göra sig hörda. Ser man på debattprogram på TV är det stor skillnad beroende på vilken form för diskussionen man har. Om alla kan prata i munnen på varandra blir det ofta rörigt. Om programledaren går runt med en mikrofon, blir det som med indianernas talking stick, bara en i taget kan prata.

Men det är lättare sagt än gjort.

Man bärs lätt iväg av elevernas framstötar om att få omedelbar respons. De riktar sig till dig direkt som om övriga klassen inte fanns. Det är lätt att besvara elever som säger frågor till dig direkt utan att räcka upp handen. Sitter de längst fram behöver de inte skrika. Kanske tänker du att man sparar tid på att ge dem informationen direkt. Men snart börjar de som är längst bak också vilja ha sina frågor besvarade och så sätter karusellen igång.

Det finns andra fallgropar också. Det är lätt att falla eleverna i talet. Men risken är stor att eleverna följer efter dig och gör samma sak. Alla dessa avsteg brukar sluta med att oron trappas upp.

Vitsen är att genom de korta pauserna av väntan på att någonr får ordet, är att man tvärtom trappar ner. Sänker man dessutom rösten måste alla anstränga sig för att höra och det går helt enkelt inte att prata i bakgrunden. Man kan träna sig i detta genom att när man nästa gång står inför klassen och pratar, sänka rösten och se hur klassen reagerar.

En annan sak är också att göra tydlig skillnad mellan växlingar i klassens arbete. I grunden finns tre arbetsformer; helklass, grupp och enskilt arbete. Vad som hittills tagits upp är hur man hanterar helklass.

Det är viktigt att man har tydliga och enkla regler för hur klassen skall hålla en lagom ljudnivå under grupparbete eller enskilt arbete. Du själv påverkar genom att själv inte prata över hela klassrummet utan tyst gå fram till dem som behöver hjälp och tala med dem lågmält. Ju tydligare du är i ditt beteende, desto tydligare blir det för eleverna. Att heller aldrig besvara en fråga som skriks ut, gör att det i längden inte lönar sig att bryta lugnet. Om den som skriker hela tiden belönas genom att få svar på sina frågor, spelar det ingen roll att man tjatar på dem att räcka upp handen eller vara lågmälda eftersom det lönar sig att inte vara det. Att besvara en fråga varje gång men lägga till att de skall räcka upp handen nästa gång sänder dubbla budskap.

Detta med att skapa tydlighet i hur man talar till varandra handlar mycket om att pausa sig själv och ge sig tid att tänka efter. Precis som med den delen där jag uppmanat dig att hålla pulsen låg. Om du klarade det, kommer du att klara ljudnivån också.

 

6. Börja alltid lektionen på ett bestämt sätt som fungerar

När jag i början av min skolkarriär vikarierade i kommunens alla skolor fick man kämpa ganska duktigt att motverka vikarieglimten i elevernas ögon när man kom på morgonen och eleverna såg att man var vikarie. Det kunde variera väldigt mycket mellan skolor och mellan lärare. Men man hade inte mycket tid på sig att fånga elevernas uppmärksamhet och hålla den. Drog man inte igång direkt, var man förlorad.

Jag hittade olika sätt att fånga elevenas uppmärksamhet, men när jag väl hade den gällde det att sätta igång direkt och få dem alla i arbete. Rivstarter första minuten var ett måste. Sedan kunde man slappna av.

Under alla de gånger man sett lärare arbeta med klasser så finns det vissa gemensamma drag för dem som når längre med eleverna som kan vara viktigt att ta till sig.

För det första är det en positiv signal att komma i tid och vara väl förberedd. Motsatsen signalerar att skolan inte är viktig. Att stå och fumla med saker som man kunde ha gjort i förväg skickar också signaler att tiden inte är viktig. Just detta med tid i ett längre perspektiv är mer betydelsefullt än man tror. Eleverna skall ha 6665 timmar enligt timplanen för 1-9. Om man skulle tänka sig att varje timme inleds med 10 minuters spill så blir det sammantaget ett bortfall med ca 17% av den totala skoltiden. Och då skall man komma ihåg att tiden eleven exponeras för ett ämne är en av de tydligaste faktorerna för hur mycket man lär sig.

Att ha en tydlig procedur för hur man startar varje lektion ger vana, rutin och trygghet. Ingen behöver fundera vad som skall ske utan alla kan börja. Alla känner igen sig.

Ju sämre en klass fungerar, desto bättre är det att inte prata så mycket i helklass utan få klassen att arbeta. Det är lättare att störa en lärare som talar till hela klassen. Läraren står som en domptör och skall hantera kanske 30 elever på en gång. Sitter alla i enskilt arbete kan man stå längst bak och överblicka arbetet och gå runt och hjälpa till när det behövs.

När man då startar klassen kan man skriva på tavlan eller dela ut skriftliga anvisningar med

  • Mål och innehåll
  • Arbetsform och vilka hjälpmedel som behövs
  • Hur eleven kan stämma av själv att man är färdig, dvs nått målet för lektionen och nått godkänt.

Om man skriver på tavlan, använder OH eller smartboard med DV-projektor eller delar ut papper spelar inte så stor roll. Man kan pröva sig fram vad som fungerar bäst eller växla mellan olika. Ju enklare desto tydligare. När eleverna blir vana kan man bygga på i komplexitet. Ju fler sekvenser, desto svårare. Börja i det enkla och bygg hellre på när du ser att det fungerar.

Innan man drar igång gäller det också att skapa förutsättningar för att kunna komma igång. Jag tycker inte att det är fel att ställa upp klassen innan man går in i klassrummet, även om det handlar om äldre elever. Innan man släpper in dem kan man kontrollera att kepsar och jackor är av och att eleverna har med sig rätt saker. Här blir det litet olika för olika klasser beroende på ålder och om de har samma klassrum och samma lärare hela tiden eller går mellan salar och lärare. Oavsett olikheterna handlar det om att skapa en respekt för klassrummet som ett lärorum där man inte uppträder hur som helst. Man kommer dit för att arbeta och i och med det måste man iakkta vissa grundläggande regler.

Ju mer man betonar ritualen att sätta igång, desto tydligare blir det för eleverna att ett nytt skede under dagen tar vid efter rast där man ställer om sig mentalt för att arbeta och ha en bra impulskontroll som skiljer sig från rasten.

Talar man till varje elev en och en, under tiden man släpper in dem i klassrummet där uppgiften redan finns på tavlan, betonar man också varje individs ansvar. Varje elev blir sedd och alla kvitterar på så sätt att de underordnar sig lärarens ledning. Om en elev tvärtemot tar på sig kepsen och drar upp väpnar luvan, inte har med sig böcker, penna eller det som krävs, vad är det för mening med att släppa in eleven i klassrummet överhuvudtaget. Inte har han/hon kommit dit för att arbeta.

Elever som kommer sent kan man hantera så att de får vänta utanför tills de släpps in en och en. De antecknas för sin sena ankomst. Läraren talar med dem utanför och kontrollerar att även de har med sig saker de behöver och uppmanar dem att smyga in utan att störa de andra som redan är igång.

Allt det här bör eleverna instrueras i innan terminen börjar. Under en inskolningsperiod introduceras procedurerna och tränas in tills man ser att alla vet och kan. Sedan är det bara att upprepa och bygga på i lagom takt.

I ett ämneslärarsystem blir det mycket tid som vinns om alla lärare följer ett någorlunda gemensamt mönster. Det räcker med att en lärare kör sitt eget race och gör något diametralt motsatt så kan det skapa svårigheter för alla. Om klassen fungerar bra är det kanske inte hela världen men om den inte gör det kan detta vara en sak att börja i.

Att få igång eleverna att arbeta hänger också på ordningen i klassrummet. Eleverna skall själva kunna hitta material de behöver i samma stund de förstått vad de skall göra. Om de behöver leta efter sakerna blir det snart sammanstötningar.

Jag tycker att gruppmöbleringar med gemensamma förvaringshurtsar kan vara krångligare än de gamla hederliga skolbänkarna. Skolbänkerna kräver ingen rörelse i klassrummet om de har sina saker i bänken. Om en grupp om 6 elever trängs kring gemensamma hurtsar, kräver det mer ordning på eleverna.

Alla faktorer som kan medverka till att eleverna kommer ingång snarast med det som instruktionen innebär är bra!

 

7. Avsluta alltid lektionen på ett bestämt sätt som fungerar

Att avsluta lektionen är lika viktigt. Har eleverna fått en uppgift skall man stämma av i slutet att alla hunnit med och fått "godkänt" vilket skall vara det minimum som läraren fastställt att alla borde kunna klara om de arbetar i lagom flitigt tempo. I och med denna tydliga uppföljning så är tiden ändlig. Elverna har inte tid att inte arbeta och ägna sig åt annat.

Om de sitter och pratar och inte gör något alls, men heller inte avkrävs ett arbete, spelar det ju ingen roll. Det blir en kurragömmalek med läraren om att låtsas arbeta och bli ögontjänare. Skall arbetet redovisas som färdigt, målet är uppnått och att man kommer att få ta igen arbetet, blir det viktigt att sköta sig. Om en elev stör, blir det inte bara läraren som håller ordning, utan även de elever som verkligen vill utnyttja tiden på lektionen kommer att hjälpa till. De kanske inte hjälper läraren att hålla ordning på kamrater, men det ger stor effekt att de inte hakar på de som stör..

Avslutningsproceduren kan bli startproceduren men omvänt. Viktigt är att plocka undan och städa efter sig så att man alltid har det snyggt och ordnat omkring sig. En riktig utmaning är slöjdämnet. Många saker att hålla ordning på och lätt att röra till det. Det finns mycket att lära av duktiga slöjdlärare som ger elever ansvar för olika områden i salen. En för att kontrollera att verktygen ligger rätt, att spån sopats upp och allt är undanplockat. I grunden finns en tingens ordning där läraren inte behövs för att eleverna skall göra rätt.

Om eleverna skall få en läxa bör det ingå i lektionsproceduren och även när det gäller läxor bör det vara enkelt och tydligt. Snarare enklare och tydligare eftersom läraren inte kan hjälpa eleverna hemma. Läxor skall vara väl inkörda procedurer.

Läxan kan till del vara att göra det man skulle ha hunnit om man nu inte nådde godkänt. Därigenom betonas för den som inte utnyttjar tiden i skolan att man förlorar tid som man måste ta igen.

 

8. Gör en planering mellan start och slut av lektionen som har ett bekant mönster och fungerar

Arbetsformerna i ett klassrum kan vara helklassarbete, grupparbete/pararbete, eller enskilt arbete.

Att arbeta i helklass kräver mycket energi av läraren. Störningar påverkar hela gruppen eftersom läraren "sänder" till alla elever som mottagare. Om läraren dras in i diskussioner med elever som stör, finns en potential att alla andra elever som hamnar i ett vänteläge, kan antingen haka på och störa, eller att den som stör får en publik att agera inför. Läraren blir en domptör, som disciplinerar klassen samtidigt som undervisningen skall genomföras. I stökiga klasser finns till och med en tendens att läraren undervisar i helklass i högre grad genom att försöka kontrollera hela gruppen.

Min erfarenhet är att de flesta lärare när man väl hamnat i den situationen att klassen är stökig, inte klarar helklassarbete i längden. Eleverna klarar korta stunder av instruktion eller annat för att komma igång. Men det är arbetsbesparande för läraren att bygga mer på enskilt arbete och börja bygga strukturer för det.

Ett första steg handlar inte om pedagogiska piruetter utan bara att se till att eleverna producerar en volym för att få godkänt. Det kan kännas frusterande för en ambitiös lärare, men man måste prioritera ordningen. Om det fungerar vilket visar sig snabbt, kan man utveckla innehållet och formen vidare. Men det är ingen idé att ta sig vatten över huvudet. En sak i sänder.

Fördelen med enskilt arbete är att de elever som vill arbeta, blir störda av dem som inte vill arbeta. Det finns ingen publik för dem som vill störa. Man stör sina kamrater och inte läraren. Om det blir en kamp mellan läraren och klassen eller enskilda elever som "gömmer" sig i klassen står läraren symbliskt ensam mot hela gruppen. Ingen behöver ta sitt ansvar eftersom man väntar på läraren.

Sätter man upp en mål med en tydligt definierad prestation som varje elev skall genomföra för att bli godkänd under lektionen, så kommer antagligen de flesta eleverna att stå inför ett tydligt val. Vill jag eller inte? I slutet av lektionen blir det tydligt om man klarat sitt pensum eller ej. Man blir också personligen ansvarig för vad man gjort eller inte gjort. Det går inte att lägga ansvaret på läraren.

När en stökig klass börjar få saker avslutade sporras de också av att se mängden arbete de skapar. Jag skulle rekommendera att i de fallen försöka göra tydligt att volymen ökar genom att välja arbetsformer där det syns tydligt.

Grupparbete kan vara litet knepigare om eleverna inte klarar arbetsformen.

Rekommendationen för klasser som inte fungerar bra, är korta gemensamma stunder och enskilt arbete i övrigt på en nivå som alla klarar. Behövs förklaringar eller undervisning kan man samla den del som behöver det i en del av klassrummet för en kortare genomgång.

Det är väsentligt att hitta den nivå eleverna klarar. Nivån måste omfatta både svårighetsgrad i innehåll såväl som arbetsform.

Ofta kan eleverna falla på att innehållet är för svårt. Om uppgiften är för svår för alla elever, blir det snart oroligt när ingen kan och alla behöver hjälp samtidigt. På samma sätt kan eleverna falla på formen eller proceduren. Om de förväntas arbeta i en form som de inte behärskar, skapar det också oro. Om klassen är stökig är det viktigt att hellre göra det för lätt än tvärtom. Om alla kommer igång utan att behöva hjälp, råder arbetsro ganska snart.

Om man ställer ett krav på elever är det viktigt att de kan svara upp emot kravet. Om de inte klarar nivån, spelar det ingen roll vilka hot man uttalar. Det säger ju sig själv. Ställer man en nivå man är säker att alla kan nå i både uppgift och form, kan man driva sitt krav och låta det vara upp till elevernas ansvar att vilja vara med eller mot

När man hittat nivån, blir det en rutin man kan bygga vidare på och utveckla till mer och mer avancerade och komplexa arbetsformer. Mne man måste börja i det enkla. Även under en lektion kan man börja enkelt med en uppgift som många klarar ganska snabbt, och sedan komplettera med en uppgift som tar mer tid och kraft. Alla elever klarar första steget, de som gör det snabbt har sedan något att bita i som kan ta längre tid. Den första uppgiften emellertid, får igång eleverna snabbt och skapar arbetsro.

9. Enkla tydliga reger som hålls konsekvent

Regler kan vara av olika slag. I första hand kan man beskriva vad eleverna skall göra eller vad de inte skall göra. Ett påbud, eller ett förbud.

Bäst är naturligtvis att formulera det som skall ske, och inte det som inte skall ske. Men här ser jag av erfarenhet en betydande svårighet. I stunden när det händer har det redan hänt. Då säger men "tyst" eller "gör inte .." Det sitter i ryggmärgen. Skall man tala om vad som skall hända, så måste man ligga före i skeendet.

När man sedan sätter sig och skriver regler hamnar man i att fokusera på förbud snarare än påbud. Det sitter kvar i huvudet det som inte skulle hända, när det hände.

Regler kan vara av flera slag. Vi har lagar som gäller för riket i stort och vi har regler som vi skriver i skolan. Det är inte meningen att vi skall skriva regler av lagar. Lagarna gäller i alla fall. Om det exempelvis är någon som slår någon annan så finns det redan en lag (brottsbalken) som säger att slår man någon och den som blir slagen känner smärta, så är det misshandel. Då skall man inte i skolan ha en regel som säger att man inte får slåss. Då verkar det ju som om lagar bara gäller om de skrivs som regler? Vi utgår därför ifrån att alla lagar gäller i skolan och inte behöver upprepas som ordningsregler. Ordningsregler i skolan skall bara komplettera lagar i övrigt med det som är nödvändigt för att livet i skolan skall fungera.

Reglerna i skolan bör vara trivselskapande och utgöra tydliga anvisningar om hur man skall uppträda för att verksamheten skall fungera.

Oavsett vad som står i reglerna så är det mest avgörande om hur regler följs upp. De regler som inte följs upp, vattnar ur hela normsystemet. Hellre stryka en regel och behålla de som fungerar än att ha regler som bara finns men inte efterlevs. Tänker man efter finns också många oskrivna regler som fungerar och som inte behövs i skrift. Det här är också viktigt. Om det skulle stå i ordningsreglerna att man inte får spotta på golvet, så framstår det som en möjlighet?

Alltså enkla tydliga regler som följs upp om det är någon som inte följer dessa. Nu pratar vi om livet i klassrummet och inte hela skolan. Det handlar om att få en klass på fötterna igen och då koncentrerar vi oss på reglerna i klassrummet.

Kom i tid

Ha med rätt saker

Bidra till arbetsro

Håll rummet rent och snyggt

Följ lärarens anvisningar

....

Enkelt och lättfattligt!

Sedan råder läraren i övrigt över rummet. Det läraren bestämmer gäller. Om en elev inte följer lärarens anvisningar visas man ut. Visas man ut måste det komma en konsekvens som innebär att man får bära personligt ansvar för att man inte har följt lärarens anvisning. När det gäller bedömningen om vad som är att följa lärarens anvisning, är det lärarens bedömning som gäller. Den är subjektiv, men skall också vara subjektiv. Läraren kan visst göra misstag och visa ut fel elev, men det får man i så fall reda ut i efterhand. Om en elev som visas ut inte går ut, även om det skulle vara viss orättvisa, så är vägran i sig ett regelbrott. Lärarens subjektiva bedömning gäller, precis som på en fotbollsplan för att spelet skall fungera. Är det straff är det straff och gäller, även om en slow-motion upptagning i efterhand visar att det var litet fel. Det handlar om att lektionen skall fungera, inget annat. Som lärare kan man också be om ursäkt i efterhand och förklara detta, men ändå vara betämd i att läraren råder i rummet. Om det tvärtom skulle bli en slags diskussion som om det vore en rättegång vid varje överträdelse, så kommer snart ingenting att fungera.

Alla lärare gör misstag, och den som också kan stå för att man överivrat sig, fattat ett felaktigt beslut, eller i vrede gjorde fel, blir en förebild för eleverna och vinner respekt i längden. Men samtidigt kan alla förstå precis som gäller för lagspel, att inte alla spelare kan vara domare, i synnerhet inte om en klass inte fungerar bra.

Konsekvensen som måste följa av en regelöverträdelse är i de flesta fall, samtal med eleven och om det inte fungerar, elevens föräldrar. Om det inte går att tala med eleven så det ger effekt är det heller ingen idé att tala med en elev. Det blir bara tjafs. Bättre då att markera för eleven att om man inte deltar seriöst i samtalet så måste man vända sig direkt till föräldrarna och så att säga tala över elevens huvud. Bara om eleven visar att man kan tala direkt, är det värt att göra det. Det ansvaret måste ligga på eleven. Om inte eleven tar det ansvaret är man inte mogen att bli talad med. Om man ger sig in i det i alla fall så blir det som om allt vore förhandlingsbart. Alltså värre!

Sen kommer vi till det fåtal fall där elevens föräldrar inte själva har mandat över sitt barn, och heller inte kan ge något till läraren. Då blir det svårt och man måste få hjälp av socialtjänsten. Men oftast går det att få hjälp av föräldrarna, även när det ser svårt ut. Jag erfar att skolans personal oftast drar en förhastad slutsats att föräldern inte kan bestämma över sitt barn, medan det egentligen är så att föräldern ännu inte fått förtroende för läraren eller skolan. Man får jobba för att få mandatet och det kanske behövs flera samtal och att man lyssnar noga till vad som hindrar föräldrarna från att lita på vad skolan säger.

I de mest stökiga klasser jag befunnit mig, har eleverna varit mycket medvetna om sitt beteende, men också uttryckt att de vill att läraren skall vara strängare. De ropar åt oss att stoppa dem. De förmedlar också att de busar för att de kan och inte blir stoppade.

Allt detta gäller för de elever som kan följa enkla regler men inte vill. De som vill men inte kan beroende på helt andra svårigheter eller diagnoser, att situationen är så svår att de helt enkelt utifrån sina förutsättningar inte förmår, går inte att disciplinera på detta sätt. Där måste elevvården in och hjälpa till, men även här erfar jag att man ofta drar förhastade slutsatser. Är det stäkigt i klassen kan hela klassen verka ha individuella problem. En väl fungerande klass med tydliga regler som fungerar, och med arbetsro, är en förebyggande åtgärd för att förvärra individers disposition för svårigheter av olika slag. Omvänt kan en klass explodera i individproblem för att strukturerna rasar. Att få till fungerande klasser måste vara prioritet 1 på varje skola, som en ansats att kunna få arbetsro överhuvudtaget.

Formerna för hur regelöverträdelser rapporteras till föräldrarna kan ske genom överenskommelse. Händer det mycket kring en elev gäller det att sålla och fokusera på de viktigaste avvikelserna, eller skicka hem i klump så föräldern inte blir söndertjatad. Varje förälder går i försvar för sitt barn och i alla kontakter måste man betona att man inte lägger skuld på föräldern utan ber om hjälp. Det är tjänstefel att ringa i affekt till en förälder som befinner sig på jobbet och börja skälla. Av sådant kan det snarare bli mer bus än mindre, när eleven känner medhåll från sina föräldrar i aversion mot en lärare.

Dokumentation är bra. Ett enkelt sätt är att göra en blankett för anmärkning, som man skickar hem för underskrift och som skickas tillbaka till skolan. Blanketten fungerar som en löpande dagbok som man kan gå tillbaka till vid samtal över ett läsår. Det blir också ett enkelt sätt att föra information mellan ämneslärare och den som är ansvarig för klassen. Om det blir en tjock hög, kan det i ett senare läge bli ett bra underlag för en anmälan till socialtjänsten. Men det gäller att inte ge upp och sluta skriva så att man börjar tappa uppfattning om volym. Så kan det bli kring elever som busar mycket. Man ger upp och plötsligt finns bra en allmän uppfattning om att eleven misssköter sig hela tiden utan att man kan ge så värst många exempel. Inte för att det inte händer saker,utan för att allt drunknar i sin egen mängd.

Om det efter två år skulle visa sig att man har decimetertjocka buntar av väl dokumenterade händelser, så kommer det att hända något. Men oftast så saknas dokumentationen, och då händer heller inget utan man börjar från noll.

 

 

10 .Visa ut den som inte sköter sig

I grundskoleförordningen under disciplinära åtgärder står att läsa:

Disciplinära åtgärder

9 § Om en elev uppträder olämpligt eller gör sig skyldig till

en mindre förseelse, skall läraren uppmana eleven att ändra

sitt uppförande. Om detta inte hjälper skall läraren kontakta

elevens vårdnadshavare.

Läraren får visa ut en elev från undervisningslokalen för högst

återstoden av pågående undervisningspass eller låta eleven

under uppsikt stanna i skolan högst en timme efter skoldagens

slut.

10 § Om en elev fortsätter att uppträda olämpligt eller gör sig

skyldig till upprepade förseelser eller en allvarligare

förseelse, skall saken dels anmälas för rektorn, dels

hänskjutas till elevvårdskonferensen. Konferensen skall efter

kontakt med elevens vårdnadshavare försöka få eleven att bättra

sig genom åtgärder som är avpassade efter elevens individuella

förhållanden.

Om detta inte hjälper skall elevvårdskonferensen anmäla

förhållandet till styrelsen för överväganden om lämplig åtgärd.

Den upptrappning av åtgärder du har att göra om en elev inte sköter sig är alltså att

  1. uppmana eleven att sköta sig
  2. visa ut eleven
  3. följa upp det med kvarsittning eller annat
  4. anmäla till elevvårdskonferensen EVK
  5. låta EVK styra det fortsatta förloppet av åtgärder

Detta gäller för varje lektion. Varje gång eleven inte sköter sig skall eleven heller inte vara kvar i klassrummet. Det är i sig inget straff utan ett sätt att förhindra att en elev inte stör de andra elevenas rätt till undervisning. Varje gång det finns en fara att en elev gör det, får du visa ut eleven. I dessa situationer är du tjänsteman med ett ansvar att hålla ordning i klassrummet, och har en starkare roll än vanligt. Jag satt en gång i en rättegång (som vittne och åskådare) är åklagaren i sin framställan just gjorde gällande att läraren i fråga agerade som tjänsteman och att eleven som stod åtalad bröt mot ordningen i vilket tjänstemannen hade ansvar att upprätthålla. Jag skall kolla upp domen och återkomma i frågan under en annan artikel

Vidare råder du som lärare och tjänsteman över rummet. Du avgör vem som får vara kvar i rummet och du får bestämma att en elev inte får vara kvar. Det innebär att om en elev stannar kvar trots att du meddelat eleven att han/hon inte längre får vara kvar, så gör sig eleven skyldig till ett brott som kallas olaga intrång. Om det är ett pågående brott kan du tillkalla polis genom att ringa 112! Meningen med att jag säger det är inte att du skall bli klippkortkund hos polisen utan för att visa på ett allvar och ett lagstöd för dig som lärare. Rätt hanterat är skolan inte så tandlös som det ibland låter. Det är inte meningen heller att skolan skall bitas men att vi verkligen skall ingripa när grunden för ordning hotas. Skolan kan göra en polisanmälan varje gång en elev inte frivilligt lämnar klassrummet. Det kan bli en diger hög av anmälningar att hantera för sociala myndigheter om eleven inte tillrättaför sitt beteende! Men det gäller att vara konsekvent och verkligen tillgripa denna möjlighet när det gäller. Om en skola medvetet skulle göra det när det gäller skolans bråkigaste elev, som alltid stör alla lektioner, och som inte lyder någon lärare eller skolledare. Tänk dig att man då tillämpar detta förfarande konsekvent och att eleven så småningom åtalas eller blir föremål för socialtjänstens insatser. Det sprider sig som en löpeld bland eleverna vad som hänt och alla lärare på skolan vet direkt vad som ytterst händer om man inte går ut när läraren säger till.

Tänk nu på att vad jag beskriver är den yttersta konsekvensen!

I de flesta fall kommer det att räcka med att ha ett samtal med eleven, att eleven tar igen det man förlorat i undervisningen genom hemarbete eller kvarsittning, samtal med elevens mentor om det inte är du själv eller samtal med föräldrarna. Däremot är det oerhört viktigt att det sker en uppföljning så det inte bara blir så att eleverna kan lämna rummet och få "ledigt". Om det inte följs upp så kanske oordningen kommer att tillta på så vis att eleverna stökar för att få gå utan att behöva vara ansvariga för sina handlingar.

En del lärare jag talat med säger att de inte vill visa ut elever för att andra lektioner kommer att störas. Har man hamnat där är det verkligen katastrof. Eleverna kan störa utan att stoppas hur de vill eftersom de indirekt hotar med att störa mer på annan plats??

Jag kan tänka mig att en sådan situation kan råda i skolor där flera klasser har problem med ordningen. Ett sätt att hantera det under kortare tid kan vara att inrätta en "akutgrupp" med en duktig och handfast lärare som samlar alla som blivit utvisade på lämplig plats. Det kostar en lärare och en sal under den tid man har gruppen, men skapar samtidigt omgående ordning i skolan och klasserna om det tillämpas konskekvent. Det är en billig lösning jämfört med att skolan tappar elever och skolpeng löpande på grund av att eleverna som sköter sig, tröttnar på att inte få någon undervisning. Om skolan tappar 6 elever á 80000kr så är lärarkostnaden på 480000 lätt inhämtad.

Detta är ett sätt att ge läraren mandat att visa ut elever som inte sköter sig. I och med det mandatet och den konsekventa uppföljningen för de elever som visats ut genom föräldrasamtal, kvarsittning eller andra former för eleverna att ta igen vad de förlorat, så skall det räcka med en signal som en viskning i elevens öra att följa med, för att hålla ordning i en klass. Som du ser bygger man upp det från lagen som grund!

Om eleverna leker med mobiler eller andra störande föremål kan man numera ta dem i beslag, men som jag beskriver i en annan artikel är den regeln överflödig. De lärare som har problem med elever som inte vill sköta sig, är mer hjälpta av att kunna visa ut elever. Läs gärna artikeln om mobiler under aktuellt.

Det finns annat att kommentera om skolans disciplinära befogenheter men det ryms inte här under avdelning akuta insatser för att sätta en klass som inte sköter sig.

11. Pricka av de som är med eller mot

Positionera klassen, var befinner de sig?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

-4

-3

-2

-1

0

+1

+2

+3

+4

Eleverna fungerar inte någon lektion

 

Elverna fungerar vissa lektioner för vissa lärare

 

Inget bråk och bus, men heller ingen aktivitet

 

Eleverna är aktiva och fungerar vissa lektioner

 

Eleverna fungerar alla lektioner

 

Börja med att positionera klassen. Var befinner de sig. Vilka är med eller mot. Hos dig och hos de andra lärarna. Bedöm var var och en står.

På skalan från minus 4 till plus 4 finns noll som mittenläge. Det handlar inte om att få klassens majoritet till 0, utan ut på plussidan så mycket som möjligt. De skall vilja hänga med i undervisningen!

Om du sätter dig med klasslistan och petar in eleverna i tabellen ovan genom att i rutmönstret fylla i elevens initialer i rutan över varje värde blir det som ett stapeldiagram som också ger en bild av hur klassen fungerar.

Vilka elever är det som strular hela tiden för alla lärare? Och tvärtom, vilka är det som sköter sig bra för alla? Vilka finns däremellan.

Här kan du fråga andra varför de tror att de sköter sig hos vissa, men inte hos andra. Där finns ledtrådar till hur man hittar varandra som elev och lärare. Det handlar om att bygga en personlig relation till var och en. Att visa att man bryr sig och att man tänker agera tills rättelse sker. Inte i syfte att straffa utan för elevens egen skull och ditt intresse att det skall gå alla elever väl.

Passa på under luncher och raster att söka de elever du behöver bygga bättre relationer till. Antagligen är det lättare än du tror att börja prata med dem och de kommer att uppträda på ett annat sätt när de är ensamma med dig än i klassrummet. Prata rakt på sak och fråga varför de stökar och bökar. Eleverna är lika medvetna om vad som händer som du, så det behövs inga långa preludier utan pang på rödbetan bara!

När du sitter med dem en och en, eller i små grupper i matsalen blir det inte samma roller som i klassrummet. Ni sitter avspänt och pratar. Du frågar varför det är som det är och antagligen kommer de att säga en massa saker som du behöver veta samtidigt som du bygger relationer.

Att gå ute på rast och be en elev följa med på en liten rundvandring och pratstund (viktigt att ni är ensamma utan åskådare) är också en annan situation än i klassrummet.

Fungerar inte det återstår att kalla eleven till ett samtal mellan 4 ögon i ett särskilt möte och börja där.

Poängen är att beta av alla du behöver prata med. Du kan naturligtvis också prata med de som sköter sig och ha samma diskussioner och få viktiga ledtrådar till hur du skall göra för att ändra på situationen. Bygg relationer!

Det är som att skapa en telefonledning till varje elev. Ofta kan en lärare prata en massa utan att ens ha skapat en fungerande koppling. Man lyfter inte ens luren, slår inte numret, väntar inte på att rätt person svarar i andra änden, utan bara pratar direkt. Helt meningslöst. Du skall lyfta luren och vänta på kopplingston, slå rätt nummer och vänta på svar. Så fort någon "lägger på", är det ingen mening att fortsätta prata. Eller?

Vissa elever, en liten minoritet, kommer inte att svara på dina närmanden seriöst. De kan kanske larva sig och "blaja till det". Om det är så är det ingen idé att framhärda efter några försök. Men jag tror att det är viktigt att du säger det till eleven att du inte tänker försöka prata seriöst om du inte får ett seriöst mottagande utan bara larv. Då måste man prata med föräldrarna först och skapa mottagligheten hos eleven. Man bör också säga till eleven just det att "om jag inte kan prata seriöst med dig måste jag prata med dina föräldrar". Jag har fått elever att komma galopperande bakom mig när jag vänt på klacken och avvisat fortsatt samtal i sådana lägen där eleverna inte bemöter min ansats till samtal på ett seriöst sätt. De kommer springande bakom och ropar, "nej nej prata inte med mamma/pappa, jag skall lyssna på dig".

Om den reaktionen inte kommer direkt, gäller det att ha täta kontakter med föräldrarna för att bygga upp en relation där. Som du kanske vet är det ofta så att vi i skolan har bra relationer till de föräldrar vi inte behöver ha goda relationer till och tvärtom. Vänd på det förhållandet så är saken "biff".

Fokusera på de föräldrar du behöver ha täta kontakter med och avlasta i andra änden. Det gynnar alla.

Med de föräldrar du skall grunda bra kontakter med gäller det att uppnå samförstånd med. Se till att hämta in ett 100-procentigt mandat!

 

12. Hämta in föräldrarnas mandat till 100%

Föräldrar till barn som inte sköter sig skall behandlas varsamt. De är mycket känsliga för signaler från skolan. Det allra värsta man kan göra är att ringa dem när man är i affekt precis när något hänt. Det blir som att skälla ut föräldern till barnet för det eleven gjort. Resultatet är givet. Man har inte bara eleven mot sig, utan även föräldrarna. Då är det ganska kört tills man återvunnit föräldrarnas förtroende.

Det viktigaste man måste förmedla till föräldrarna är att man tycker om och bryr sig om deras barn, men att man är bekymrad för det som sker i skolan. Det andra är att man söker deras hjälp för att hantera situationen. Man måste bilda en allians med föräldrarna för att åstadkomma en förändring, oavsett vad eleven gjort. Vi vuxna skall hålla ihop!

Om man skall möta föräldrarna och är osäker på hur de ställer sig till det man har att diskutera, är det bäst att först träffa dem utan barnet. När man under samtalet enas, då först är det dags att ta in eleven i samtalet. Eleven skall inte behöva se att skolan och föräldrarna grälar innan man enas. Det kan ta flera samtal innan man når dit. Men det gäller att inte ge upp utan konsekvent och tålmodigt ta sig dit. Även här skulle man kunna ha en lista över eleverna där man prickar av de föräldrar man vunnit på sin sida.

Tyvärr saknar de flesta lärare kunskap om hur man samtalar för att uppnå en målsättning. Många lär sig det ändå efter många år, men det finns kunskap att ta till sig. Om man inte har den själv, kan man ta hjälp av andra som har det i sin utbildning, eller förvärvat sig den genom erfarenhet. Dels kan man få råd, dels kan de vara med och hålla i samtalet.

En väg för att nå föräldrarnas mandat genom samtal, är att fråga föräldrarna om de har 100% förtroende för skolan. Om de inte säger tveklöst ja, finns reservationer. Om man ber dem ta reservationerna en och en, kan man bilda sig en uppfattning om vad man behöver göra för att undanröja reservationerna. Lyckas man med det, så visar det sig att man kan få mycket kraft från även denna lilla grupp föräldrar.

Litet tillspetsat kan man säga att föräldrar måste ta ansvar för sitt val av skola och ge skolan ett 100% mandat. Om inte bör de vända sig till den skolan där de kan ge ett sådant mandat. Alla reservationer kan komma att leda till att eleven kan hitta ett glapp mellan skolan och hemmet, och i värsta fall utnyttja det.

För tydlighets skulle skall sägas att ett mandat till 100% gäller det som skall gälla för vistelsen i skolan. Skolan behöver inte mer, men definitivt det och inget annat.

Om föräldrarna sitter hemma inför barnen och har synpunkter på saker i skolan som de inte håller med om, urholkas skolans mandat. Barnet hamnar i en lojalitetskonflikt. Men oftast har inte föräldrarna insikt i vad det kan leda till i skolan och därför måste man ta det grundligt med föräldrarn. I de allra flesta fall vill föräldrarna att barnen skall sköta sig skolan. De kan få tycka att visa regler inte är bra, men ändå vara entydiga i att deras barn skall följa dessa i alla fall. Men de skall helst inte tycka det inför barnen så att barnen tror att de kan låta bli att följa reglerna.

Har du lyckats med att få alla föräldrarnas mandat till 100%, så gäller det att förvalta det väl, och du kommer hur långt som helst med barnen!

 

Sök på CM

Vem är uppkopplad

Vi har 62 besökare online