Läraren åtgärdar störningar, genom någon form av ingripande som är anpassat till störningen och den eller de som stör. Det kan ibland röra sig om att många stör på samma sätt, eller att en stör upprepat på samma sätt. Läraren kan också störa genom sitt ingripande. Riktigt rörigt kan det bli när många störningar sker samtidigt och upprepat samtidigt som lärarens många ingripanden också stör.

Det första läraren behöver ta ställning till är om ett ingripande behövs i stunden eller kan ske senare vid lämpligt tillfälle. Lektionen har ju börjat och varje annan aktivitet, även att ingripa, kan ju leda till att lektionen spårar ur. Å andra sidan kan ju lektionen spår ur om läraren inte ingriper. Det beror av vari störningen består, vem som gör detta och hur läraren i så fall ingriper.

Det andra är att bedöma varför störningen inträffar. Att eleven inte jobbar, eller att eleven kommer sent är uppenbart, men varför, många gånger svårt att komma underfund med. Svaret på frågan varför, kan ge viktig vägledning i hur läraren ska bemöta störningen. Eleven stör och väljer alltså att inte göra som läraren vill, som i de flesta fallen handlar om att komma i tid, vara tyst, jobba efter anvisningar och följa lärarens planering. Eller att bryta mot en regel som att ha keps på sig. Just keps-regler är omdiskuterade men ändå intressanta som regelbrott.

Läraren kan fråga sig om eleven inte kan eller inte vill? Om eleven inte kan, går det ju inte att tvinga eleven. Ingen kan ju göra något man inte kan, utan måste då få lära sig att göra det som anvisas. Om det är kepsen som är på när den ska vara av, kan man undra vilka förutsättningar som gör att eleven inte kan? Många argumenterar för att man inte ska ha kepsregler för att det skapar onödig friktion mellan läraren och eleverna. Å andra sidan borde det inte kunna skapa friktion alls, eftersom det är en ganska enkel regel att följa. Det går att glömma, men går det att glömma inför varje lektion, varje dag, vecka så att det ständigt upprepas? Eller brister det i lärarnas gemensamma förmåga att upprätthålla en gemensam regel?

Hur ser det ut? Det kan finnas regler om att elever inte får springa i korridorer, inte får ha jacka och skor på sig under lektionerna och annat liknande. Förutsatt att det finns plats att hänga av sig i ett kapprum, borde sådana regler vara enkla att följa. Eleverna borde kunna följa dessa ganska enkelt. När det gäller korridorregeln handlar det om att inte göra en sak. Eleven ska inte börja springa. Ändå verkar flera välja att göra det man inte ska göra. Det är då enkelt att dra slutsatsen att eleven borde kunna göra det enkla.

Frågan är mer var man börjar? Det ses ofta som problematiskt med regler som eleverna ofta bryter mot kan då initiera diskussioner om regeln i sig. Behövs den eller är den valbar? I demokratisk anda kan allt diskuteras, men finns det en regel så är grunden att den måste följas tills en ändring sker. Skolans regler följs upp årligen. Om någon vill kritisera en regel bereds möjlighet att göra det då. Men att börja diskutera och förhandla om en regel i den stund någon bryter mot den, leder i förlängningen till att allt är förhandlingsbart. Även grova tillmälen mot lärarna som upprätthåller regler. Om en lärare på skolan går förbi, eller på annat sätt underlåter att reagera, innebär att eleverna se att regeln inte är självklar, hur enkel den än är. Det leder också till att elever inte ser det som självklart att följa lärarens instruktioner och anvisningar i övrigt. Allt kan ju förhandlas. Även det som inte är förhandlingsbart.

Slutsatsen är att de regler som finns måste hållas. De anvisningar som ges måste hållas. Däremot behövs en genomgripande diskussion vilka regler som ska finnas och vilka som inte behövs. Men om de sedan är satta, ska de också följas. Om eleverna kan följa dessa måste elevernas vilja påverkas så att alla också både kan och vill följa dessa. I synnerhet om det inte finns anledning att många elever inte kan.

Om det funnes en regel att alla elever ska följa undervisningen, kommer det att visa sig att många inte klarar vissa moment. Då går det inte att framhärda i regeln utan undervisningen måste förändas så att det också kan följas av alla som regeln omfattar.

Ett annat fenomen som försvårar arbetet när det gäller enkla regler som elever, vissa eller många bryter mot, kan bli en vana för alla. Lärarna säger till. Rättelse sker direkt eller efter diskussion. Men summan av diskussionerna tar tid och kraft från det som är planerat.

Är det då rimligt att en elev kan glömma att ta av sig kepsen varje lektion varje dag? Eller är det så att eleven märker att det finns en tolerans i just detta som är förhandlingsbart och möjligt att diskutera? Hur kan det komma sig att eleven så många gånger tycks glömma bort att man inte får? Handlar det om glömska?

I samhället i övrigt är det ju så att upprepade regelöverträdelser leder till allt allvarligare reaktioner. Kör man bil fel och bryter mot trafikregler räcker det inte med böter utan personen förlorar sitt körkort och får inte köra mer.

Om man har kepsen på och får samma tillsägelse och reaktion varje gång, behöver ju eleven inte ändra sitt beteende. Eleven blir van men även läraren. Det skulle kunna gälla även för sen ankomst, störande prat, att gå runt i klassrummet och störa andra elever som bråkar vilket upprepas och leder till tillsägelser. Både störningarna och de många ingripanden för lärare blir i längden del i ett betydande störande mönster som blir svårt att bryta när vanan väl sitter.

Även föräldrar kan reagera med att det är larvigt att ringa hem om en keps. Men om det är en keps vid varje lektion under en månad, sammanlagt 120 gånger? Är det lika larvigt eller är det något mer när en elev inte tycks vilja följa en enkel regel utan tvärtom verkar anstränga sig för att trots alla tillsägelser upprepa ett oönskat beteende.

 

Samtal hem

Läraren ringer en förälder.

- Hej, detta är lärare X. Jag ringer för att diskutera ett problem med dig som förälder till B.

- Jaa, vad är det som har hänt.

- B har inte tagit av sig kepsen på lektioner. Det har skett upprepade gånger och börjar nu bli ett problem.

- Men, stopp ett tag. Menar du att du ringer och stör mig på jobbet för detta?

- Som jag sa. Det är inte en gång eller att B har glömt, jag ser att det är ett återkommande mönster och jag ser heller inga anledningar till att B inte skulle kunna fixa detta. Vill du att jag ringer dig i kväll istället?

- Nej, nej, det går bra nu, men jag bara undrar varför en keps blir så viktig plötsligt? Men det är samma hemma, B glömmer hela tiden, man får tjata hela tiden. så är det med ungar.

- Men jag förstår inte varför då alla andra klarar att komma ihåg detta de flesta lektionerna medan B tycks komma ihåg att inte göra det alla?

- Alla? Men alla andra elever då? Är det bara B du säger till?

- I stort sett. Det finns enstaka undantag. I början var de fler men de andra har slutat med detta för länge sen. B har upprepat detta i stort sett varje lektion under månaden. 120 gånger med något enstaka undantag då hen verkar glömt att inte ha den på. Vi har haft återkommande samtal om detta men det hjälper inte. Jag kan inte se några anledningar till att B skulle behandlas på annat sätt än alla andra. Hen är en normal elev som borde kunna klara detta. Vad som också händer är att jag känner det som ett medvetet beteende och att B även ifrågasätter annat. Mitt jobb som lärare är ju att hjälpa med viktigare saker som att klara undervisningen, men det börjar alltid med kepsen och den tid som går åt att ”påminna” om att den ska lämnas. Om jag nu skulle göra ett undantag får ju B en uppfattning att hen är speciell och inte klarar detta. Ska jag fortsätta låta bli att förvänta mig att B inte ska klara det alla andra gör?

- Men om du tycker att det är så viktigt, varför har du inte ringt tidigare?

- Jag har nu jobbat med klassen en månad. I början var det fler, nu är det bara B. De andra har jag kunnat prata seriöst med utan att ringa hem. Min erfarenhet är också att föräldrar inte uppfattar detta som viktigt om det är engångsföreteelser. Men nu efter en månad ser jag ju ett tydligt mönster och att det fortsätter trots många samtal med B, men jag bemöts inte seriöst utan det blir mer tjafs och återkommande om att hen inte tycker att kepsen är något att hänga upp sig på.

- Oj, det visste jag inte. Nej men han ska väl klara allt viktigt. Men jag tycker att arbetet är jätteviktigt men inte kepsen.

- Nu har rektor efter samråd med alla beslutat att det är regeln som gäller under det här läsåret. Det är inte läge att ta upp en diskussion om huruvida regeln är bra varje lektion, varje dag, varje vecka. Jag är ju ledare för klassen och förväntar mig att varje elev samarbetar med mig hela tiden för att skolan ska fungera bra. Men här uppfattar jag B som en motarbetare. Jag uppfattar också att B inte riktigt är med på att samarbetet behövs. Jag har ju tagit alla diskussioner om detta med B. Men jag kommer ingen vart, Nu ber jag dig om hjälp. Vi måste få B att följa enkla regler. Eller tänker du att det finns anledning till att han inte skulle kunna lära sig det som alla andra.

- Nej men jag visste ju inte allt det här. Jag tänkte bara att barn glömmer.

- Jo så är det, men här tror jag inte det bara handlar om det. Min önskan är att han blir en duktig elev och en medarbetare. Nu verkar det som hen är emot det mesta, och får hela tiden övertalas. Det blir ju ingen kvalitet på de hen gör på det viset.

- Men hur går det i skolan i övrigt då?

- Inte dåligt om man lägger ribban vid underkänt. Men hen underpresterar klart och tydligt. Mycket tid går åt att tjafsa med mig. B är ju inte seriös i samtal med mig. Nu har jag ju iinte känt B tidigare men denna första månad bådar inte gott för de tre år vi ska jobba ihop framöver.

- Oj oj då. Nej det måste jag ju hålla med om. Men vad kan jag göra?

Samtalet vänder och X samtalar med B. Överenskommelsen med läraren är att upprepa detta varje gång det händer framöver. Efter tre dagar tröttnar B och fortsätter med att alltid ta av sig kepsen. Det blir också en bättre relation till läraren då tjafset upphör. Efter en tid kan läraren checka av B som en ”god medarbetare”. Läraren ringer och tackar föräldern för gott samarbete. Ryktet sprids till andra elever och föräldrar. Ingen ifrågasätter mer kepsregeln.

 

Problemet men upprepade störningar

Jag var med på en diskussion i en skola. Redan i förskoleklass fanns allvarliga problem där flera elever kallade läraren för ”hora” och liknande tillmälen. Vi började då diskussionen med regler i största allmänhet. Jag frågade om regler i övrigt, och då kom regeln att inte springa i korridorer. På frågan om eleverna då sprang i korridorer skrattade flera åt frågan. ”Alla springer”. Skolan hade alltså en regel, alla bröt mot regeln och personalen menade att det var så självklart att frågan väckte skratt.

Om då eleverna inte kan följa enkla regler, var tar det stopp? När sätter de vuxna ner foten och sätter stopp? Om eleverna vänjer sig vid att man kan bryta mot i stort sett alla regler, hur ska man få dem att följa vissa andra? Om nivån för tolerans hela tiden höjs, följer eleverna efter och bryter mot reglerna allt högre i hierarkin. Om det då ska ske en förändring börjar det med att återta utrymmet för de lägre nivåerna och börja om. Det handlar då inte längre om kepsar eller springa. Det blir mer en fråga om det är tillåtet att vara en motarbetare mot ledarna/lärarna i skolan? Får man säga emot hela tiden, som om varje regel eller lektion läraren planerat kan förhandlas.

 

Samtal med en elev

- Hej B. Jag har bett dig stanna en stund efter lektionen för att fråga.

- Ja vadårå?

- Du vet. Du kommer alltid med kepsen på. Jag måste alltid säga till dig. Vi har pratat om det flera gånger, men du fortsätter och jag blir ju tvungen att prata med dig.

- Jamen, jag har inte tid. Jag måste på rast.

- Jag förstår. Men du tvingar mig ju? Varför kan du inte bara ta av kepsen.

- Det där är ju larvigt. Det är en larvig regel.

- Det kan du tycka, men du måste ändå följa den tills skolan bestämmer något annat. Det är rektor och inte jag som beslutat. Är du beredd att gå till rektor och ta den diskussionen?

- Nej jag tycker den bara är larvig. Suger.

- Kan du inte förstå den? I många fall bestämmer andra vad man får ha på sig eller inte. Om du jobbar kan du ju tvingas ha uniform. En polis kan ju inte välja att inte ha uniform. Eller den som kör buss. Finns många exempel.

- Jamen jag går ju i skola. Jag har alltid keps på mig överallt. Varför är det så viktigt här?

- Det kan vara många saker. På många ställen är det inte OK att ha keps på sig inne. Det är inte så att man får ett straff, men andra kan tycka att den som inte förstår det, har inte lärt sig.

- Varför det?

- Jag hörde om en butikschef som skulle anställa sommarjobbare. Alla som kom dit men inte tog av sig kepsen fick inte jobb. Chefen tolkade det som att de som inte fixade det inte skulle fungera i jobbet. Rätt eller fel, men det var så det var.

- Den chefen var ju dum.

- Tycker du. Men den chefen hade ju fått samma uppfattning om dig? Och inte anställt dig. Många platser och sammanhang har ju oskrivna regler. Men måste ju klara det också. Att liksom förstå vilka koder det är som gäller.

- Jag är ju här.

- Men jag tolkar det att jag hela tiden får säga till att du har svårt att följa regler. Så chefen kanske inte är så dum. Det stämmer ju. Jag får ju alltid säga till. Jag får också en känsla av att du inte tar skolarbetet på allvar. Jag tror du kan mycket bättre än så här. Dessutom tar det jättemycket tid. För mig. Men också för dig. Du förlorar kunskap på att hela tiden tjafsa om kepsen.

- Jag har rätt att tycka vad jag vill.

- Men du är inte myndig. Och jag tycker du säger samma saker hela tiden och du är inte seriös när jag pratar med dig. Då går det inte längre att bara prata med dig. Det händer ju ingenting. Jag måste nu ringa dina föräldrar.

- Gör det. De kommer också att tycka att det är larvigt.

 

Ingripa effektivt

Läraren ska dels planera och genomföra lektionen, och dessutom rikta åtgärder mot störningar. Allt kan inte göras samtidigt så avvägning och prioriteringar måste ske, liksom att överväga att inte ingripa i stunden. Vissa ingripanden kan vänta så att lektionsplaneringen kan genomföras först. Det är ofta olämpligt att diskutera med en elev inför klassen. Den som offentligen kritiseras går i försvar inför andra. Det blir som en tävling inför publik. Man får inte veta så mycket eftersom man inte får goda svar. Och om det nu blir rättning på en gång, kan det ha räckt med en blick, en gest, en viskning eller annat som mer diskret hade tillrättafört eleven. Men som i exemplet med eleven B, sitter det djupare. Det handlar lite om öppet trots, kanske till och med stöd från förälder som inte tycker kepsen är viktig. Tycker eleven i alla fall. Eleven kan också vinna stöd från publiken som i det tysta hejar på utan att behöva ta ansvar för vad de gör.

En keps behöver inte vara störande en lektion. Det går också att bara markera att ”vi få prata om detta sedan”. En sådan markering gör det tydligt att det inte är OK och att det kommer mer vid ett senare tillfälle, osäkert vad. Alla tar in ett sådant budskap och det är inte negativt att inte veta vad. Det blir tydligt med tiden att allt som inte fungerar, tas upp med den det berör och slutligen åtgärdas så att en förändring sker.

Viktigare än att vara snabb är att vara effektiv så att de leder till arbetsro. Värre är att läraren korrigerar allt utan att det sker en förbättring. Lärarens korrigeringar kan då också bli ett störande inslag.

Forskning visar på betydelse av ”lägsta effektiva ingripandenivå”. Och tvärtom att en lärare som tar i för mycket, kan utveckla negativa relationer till sina elever. Och det är värre än att inte ha en relation alls. Även elever som inte berörs, kan utveckla negativa relationer till läraren som eleven ser ”läxa upp” andra kamrater.

För att kunna fullfölja ingripanden på lägsta effektiva nivå, behöver läraren ofta tänka efter. Lärare tänker ofta att den tiden inte finns och vill gärna göra klart i stunden. Det är ofta i de stunderna som det väcker känslor och leder till dels negativa relationer till elever och inte minst föräldrar, men som också kan leda till överilade ord och handlingar. Det är ganska få saker som är akuta och som inte kan lösas en bättre vid ett senare tillfälle. Och det blir också en vana för eleverna att se en lärare avstå från att ingripa genom att göra en liten markering och fortsätta med undervisningen som det viktiga. Men som senare leder till ett ”besvärligt samtal”. De flesta kommer med tiden att förstå att samtal blir en konsekvens, och att om samtalet inte leder framåt, blir samtalet istället med föräldrarna. Och att det inte går att tjafsa hur länge som helst. Samtidigt kan läraren arbeta främjande och visa på det goda i att samarbeta och ge beröm till alla som uppträder korrekt. På att lektionerna blir bra för dem som sköter sig och att resultaten visas som goda exempel på det. Noteras bör att det gäller viljemässigt beteende, alltså det som eleverna har förmåga att klara. Det gäller att visa tydligt att läraren förväntar sig av alla elever att de agerar som en god medarbetare. En god medarbetare sätter sig inte på tvären utan samarbetar för att lektionsplaneringen ska kunna genomföras så som det är tänkt.

En elev som upprepat misslyckas på grund av förmågan inte står i nivå med de förväntningar som undervisningsplaneringen innebär är lite svårare. Men med samtal går det att identifiera vilka svårigheter eleverna uppfattar, om det går att föra ett seriöst samtal. Ibland kan det vara en svårighet också, så att eleven inte vill ”skylta” med sina svårigheter och ”busar” heller än att visa sig okunnig. Därför är det viktigt inledningsvis att hålla en sådan möjlighet öppen i de samtal som förs, och att inte förutsätta att beteendeproblem alltid är viljemässiga. Den problematiken återkommer vi till i ett annat sammanhang som handlar om att förebygga störningar.

Åtgärder som beror av bristande vilja eller till och med att vilja emot, går att identifiera genom samtal med eleverna och hur de upprepat stör, om samtalen inte leder framåt. Ett samtal med en elev, brukar sprida sig till andra. Om man börjar med en elev och lägger kvalitativ möda på det, brukar det också ge spridningseffekter på övriga klassen som ”kodar av” läraren. Det kan visa sig mer effektivt än att föra samtal med hela klassen. I synnerhet om läraren redan haft upprepade samtal med hela klassen om vad önskvärt beteende är.

Forskning visar också att en klass snabbt kan ändra sitt beteende i mötet med en ny lärare under en annan lektion för att sedan skifta tillbaka. Att prata med kollegor, kan ge vägledning av klassens och individernas förmåga, vad som fungerar och vad som inte fungerar.

Vi har nu tagit upp störningar som sker av bristande vilja. Störande prat kan vara del av detta, att en elev pratar rakt ut eller sitter och pratar med annat än det som är relevant för lektionen. Men det finns också en annan sida som vare sig beror av bristande vilja eller att eleverna inte kan, utan mer hur samspel utvecklas i en grupp. Om ljudnivån sakta höjs tills den blir störande, kan det vara uttryck för att något annat. Även detta tas upp under ”förebyggande” eller ”främjande” , då det mer handlar om hur man genomför undervisning i helklass, grupper eller enskilt arbete.