Skriv ut

1. Introduktion-du står inför ett problem

 

Du skall möta en förälder till en elev som inte fungerar bra i undervisningssituationer. I vanlig ordning har du goda relationer med alla andra föräldrar, men inte i det här fallet. Du har fått påstötningar från andra föräldrar att "någonting måste göras". Själv inser du också att det inte kan fortsätta som det är nu. Eleven tar bara mer och mer tid i anspråk utan att det blir bättre. Andra lärare i klassen har samma situation och förväntar sig att du som mentor/klassföreståndare skall göra något som leder till förändring av den i grunden ohållbara situationen.

Det är inte känt om eleven har några speciella svårigheter utan alla uppfattar det som ett problem med att eleven inte sköter sig och "lyder" lärarna. Han struntar helt enkelt i vad lärarna säger. Ni misstänker heller inte andra problem så att det finns förslag om att göra utredningar för att ställa diagnoser. Det är i vart fall skolans bild. Vi vet i detta läget inte vad föräldrarna tänker från sitt håll. Det går heller inte att ha samtal med eleven ensam för han uppträder inte seriöst utan bara tjafsar emot.

Det pirrar i magen och du måste snarast boka en tid för samtal. Hur gör du?

 

2. Ha ett tydligt mål/syfte med samtalet

Skicka sidan

2. Ha ett tydligt mål/syfte med samtalet

Målet i det här fallet borde inte vara att lösa problemet i första hand. Det första borde vara att skapa en avspänd relation till föräldern, som sedan kan vara grunden för att lösa problemet. Du ser själv att relationen med föräldern är ansträngd, och antagligen är det i sig en avsevärd del i problemet. Ett samtal med en man inte redan har en god relation till, är redan det ett problem. Ni har ett problem att lösa tillsammans, men kan inte prata avspänt om det. När man samtalar med någon handlar det också om att båda parter som deltar måste vara positiva till att samtala. Du måste vara positiv och föräldern måste också vara det. Det räcker med att en inte är det så kommer man inte att mötas bra. I det här läget låter det som ett syfte i sig och det första målet med att mötas, att skapa en god relation för att kunna fortsätta samtala om vad ni skall göra gemensamt för att komma närmare en lösning.

Du har nu för dig själv formulerat syftet att möta föräldern är endast att skapa en god relation som grund för fortsatta samtal. Det räcker så långt. Ha nu bara det målet för detta möte och fokusera bara på det!

Nu står du genast inför ett antal frågor. Hur skall mötet arrangeras? Skall du ringa eller skicka en lapp. Kommer en förälder eller båda? Skall eleven vara med? Var och när skall ni ses? Hur lång tid behöver ni på er?

Eftersom du har ett mål för mötet skall det målet styra inbjudan och upplägg. Du vill etablera en bra relation till föräldrarna och den intentionen får då styra hur du skall göra.

Ett personligt samtal är ett närmande och man kan dessutom läsa av känslor och stämningar. Därför förordar jag att du ringer direkt och bjuder in till mötet på en tid som passar som ni gör upp om direkt. I samtalet bör man så lånt det går betona att man vill ha hjälp av föräldern för att klara situationen med barnet i skolan så att man understryker att det är ett samtal mellan vuxna för att hjälpa. Föräldrar kan ibland känna farhågor att de skall stå till svars för vad eleven gjort i skolan, så det gäller att tona ner sådana signaler så gott det går.

Jag anser bestämt att eleven inte skall vara med. Eleven har inte visat sig mogen samtal direkt och därför bör du träffa föräldrarna utan barn. Om föräldrarna vill skälla av sig på skolan är det dessutom bra att eleven inte hör det. Vidare bör miljön vara så neutral som möjligt. Föräldrar kan känna sig i underläge när de kommer till skolan, i synnerhet om deras barn inte fungerar och andra talar om det vitt och brett. Biblioteket? Ett trevligt samtalsrum om det finns. Ett bord i hemkunskapen? Om det går att skapa god stämning genom att bjuda på kaffe eller något är det också bra.

Från skolan bör det inte vara så många som medverkar så att föräldrarna hamnar i underläge. Om båda föräldrarna kommer räcker det med två från skolan. Kommer en förälder räcker det med dig.

Sen kommer vi till själva mötet.

3. Genomför mötet så att du uppnår ditt syfte

Skicka sidan

3. Genomför mötet så att du uppnår ditt syfte

Största faran med att inte kunna genomföra ett möte mot ett bestämt mål är den egna personen. Man använder sig själv som verktyg och tyvärr (i detta sammanhang) har man ju känslor som kan ta överhanden. Man brukar definiera ett professionellt förhållningssätt som att man kan hantera frågor utan att egna känslor och intressen påverkar. Men det är svårt. Det kan ju vara så att man personligen blivit förolämpad av eleven. Man ju också själv ha tappat fattningen i relation till eleven och både gjort och sagt saker som man inte tycker är de egna professionella höjdpunkterna under tiden i yrket. Vidare kan man ju bli kritiserad för vad man själv gjort, vad kollegor gjort och vad skolan gjort. Inte bara den egna skolan utan andra skolor där eleven tidigare varit. Kort sagt finns det risker för att själv hamna i skottgluggen, och att man går igång.

Själv brukar jag tänka som att jag i samtalet först skickar in kroppen i rummet, och därefter ett hovrande medvetande som likt en helikopter svävar över rummet och betraktar både en själv och de man möter.

Eleven kan ha velat komma med själv för att kunna kontrollera mötet. Då gäller det att kanske låta eleven vara med först och säga något utan att bemöta det, för att därefter tala med föräldern direkt om att vi vuxna behöver prata själva.

Om ni är flera från skolan skall ni i förväg ha gjort upp strategin och vem det är som leder mötet och hur person 2 kommer in i samtalet. Om två försöker driva varsin strategi är de svårt att lyckas med något. Jag har varit med i möten som slutat i katastrof för att flera viljor från skolan försöker driva varsin linje.

Jag är ganska säker på att föräldern som kommer redan känner av problemet och delvis också känner skuld. Skuld leder till försvar i olika former. Även motangrepp. Oavsett vilka utryck, så gäller det att inte själv gå i försvar eller motangrepp. Försök heller inte stoppa föräldrarna. Låt dem häva ur sig allt utan att besvara. Skjut snarare på genom frågor där du visar att du verkligen vill veta mer om vad föräldrarna tycker och tänker om situationen. Ett sätt att skjuta på är att också bekräfta att du hört vad de sagt genom att parafrasera. "Jag hör att du är upprörd över vad ditt barn berättade om händelsen ..." Du kan bekräfta både vad som sägs och stämningar och känslor. Det berättar för föräldrarna att du verkligen lyssnar.

Egentligen behöver du i detta läge inte säga så mycket. Du bekräftar att du hört och du bekräftar det du ser under mötet. Du kan ställa frågor, men helst inte besvara eller gå emot påståenden i det här läget. Frågor brukar inte upplevas som mothugg.

Även de mest ilskna angrepp kan inte pågå i evighet. Så småningom ebbar de ut. Ibland kan till och med en förälder som sluggat hårt vilja ta tillbaka litet genom att säga; "ja nu kanske jag tar i" eller " det kanske inte är så illa men jag .."

Jag tolkar sådana yttranden som att det börjar finnas en möjlighet att samtala, att föräldern har öst ur sig känslorna och nu kan börja samtala om problemet i sig.

Hela strategin att lyssna och inte gå emot eller försöka ge tidiga svar, har syftat till att skapa relation genom att visa att man är beredd att lyssna förutsättningslöst. Alla frågor man ställer, signalerar att man verkligen vill veta vad förälderna vill säga.

Om föräldern suttit tyst kan det vara litet svårare. Ett sätt att komma framåt då, är att fråga om föräldrarna har hundraprocentigt förtroende för skolan. För varje procent minus hundra de svarar med, finns reservationer att diskutera. När man då ber dem att berätta varför de inte kan ge sitt hundraprocentiga förtroende kommer det fram ett och annat. Här gäller det då att signalera tillbaka att man verkligen är intresserad av att få veta.

Det finns andra sätt naturligtvis. Det viktiga är att i första hand inte signalera att man inte vill veta något och att det är jobbigt att få skäll. Klarar man det är första steget taget. Kan man sedan visa att man verkligen vill veta och att föräldrarna visar det förtroendet att de tror om oss i skolan att kunna ta emot kritik, så har man klarat ett stort andra steg.

Egentligen behöver man inte göra så mycket mer än så här i ett första steg. Redan nu händer antagligen det att föräldrarna kunnat lägga fram sin sak, skolan har lyssnat och man har närmat sig varandra. Redan det i sig kommer innebära att eleven också känner av att detta skett och börjar bli litet osäker på hur frirummet att fortsätta missköta sig ser ut.

Det andra syftet målet skulle kunna vara att skapa enighet kring det man är eniga och visa det öppet i samtalet. Av allt det föräldrarna sagt så finns det säkert oenigheter. De kan ha synpunkter på hur du eller andra försökt disciplinera eleven. Men de är säkert eniga om vad som eleven inte får göra och vad eleven skall ägna tiden i skolan åt. Om man efter allt lyssnande kan sammanfatta detta och uttala en enighet kring vad som borde bli för eleven i skolan i önskvärt beteende, så har man kommit ännu längre. Det som sedan återstår är att komma fram till hur det skall ske. Hur skall eleven komma i tid till lektioner. Hur skall eleven kunna följa enkla anvisningar från lärarna.

För det mesta råder ingen som helst tvekan kring hur eleven skall vara i skolan. Är det stora problem med bus och annat brukar det direkt visa sig att man är totalt eniga i att så får det inte vara. Detta förutsatt att man redan har skapat en god relation till föräldrarna. Ibland räcker det inte med ett möte. Man kan behöva träffas flera gånger. Oenigheterna handlar oftast om bemötande eller känslan av att det egna barnet inte är omtyckt av lärarna. Att de tycker illa om föräldrarnas barn. Kan man signalera motsatsen faller denna lilla men betydande oenighet. Om skolan gjort fel i något avseende är det bara att erkänna att det var olämpligt att göra så och be om ursäkt å skolans vägnar. Det kostar litet men ger mycket tillbaka. Ibland kan man hamna i situationer där man avkrävs ursäkter, inte för det skolan gjort egentligen, men för hur det uppfattades eller blev. Det går att tänka efter vad vi från skolans sida be om ursäkt för. Något väldigt enkelt är att be om ursäkt för hur det kom att uppfattas. "skolans mening var inte att ni skulle ta illa vid er därhemma, om det uppfattats så ber vi om ursäkt för det.." Det kostar heller inget men betyder mycket i mötet med föräldrarna.

Fortsättningen är att gå vidare med det ni är eniga om och i huvudsak att uppehålla er kring det. Eleven behöver märka av att ni är eniga till större delen, snarare än tvärtom. Det är inte ovanligt att även en oenighet i små saker kan komma att dominera samtalet med föräldrarna, vilket eleven utnyttjar som ett mandat att inte göra som skolan säger.

Med dessa råd borde merparten av de svåra samtalen kunna lösas. Om det ändå inte går, tror jag att det behövs att ett samtalsproffs är med. Någon med stor erfarenhet att samtala med föräldrar och som dessutom kan gå in som en mer neutral part. Men även om man inte har den erfarenheten kommer man långt med att vara öppen, lyssnande, förtroendeskapande osv. Ju mer man tränar, desto mer kommer man också att märka att man kan hantera svåra samtal och pirret i magen kan ersättas med en känsla av positiv utmaning.