1. Introduktion-du står inför ett problem

Du skall möta en förälder till en elev som inte fungerar bra i undervisningssituationer. I vanlig ordning har du goda relationer med alla andra föräldrar, men inte i det här fallet. Du har också fått påstötningar från andra föräldrar att "någonting måste göras". Själv inser du också att det inte kan fortsätta som det är nu. Eleven tar bara mer och mer tid i anspråk utan att det blir bättre. Andra lärare i klassen har samma situation och förväntar sig att du som mentor/klassföreståndare skall göra något som leder till förändring av den i grunden ohållbara situationen.

Det är inte känt om eleven har några speciella svårigheter utan alla uppfattar det som ett problem med att eleven inte sköter sig och "lyder" lärarna. Han struntar helt enkelt i vad lärarna säger. Ni misstänker heller inte andra problem så att det finns förslag om att göra utredningar för att ställa diagnoser. Det är i vart fall skolans bild. Vi vet i detta läget inte vad föräldrarna tänker från sitt håll. Det går heller inte att ha samtal med eleven ensam för han uppträder inte seriöst utan bara tjafsar emot.

Det pirrar i magen och du måste snarast boka en tid för samtal. Hur gör du?

2. Ha ett tydligt mål/syfte med samtalet

2. Ha ett tydligt mål/syfte med samtalet

Målet i det här fallet borde inte vara att lösa problemet i första hand. Det kommer inte att gå i en handvändning. Du har gått och dragit på det här länge och gjort försök att nå eleven, men det har inte gått så bra.

Det första borde vara att skapa en avspänd relation till föräldern, som sedan kan vara grunden för att lösa problemet. Du ser själv att relationen med föräldern är ansträngd, och antagligen är det i sig en avsevärd del i problemet. Ett samtal med en man inte redan har en god relation till, är redan det ett problem. Ni har ett problem att lösa tillsammans, men kan inte prata avspänt om det. När man samtalar med någon handlar det också om att båda parter som deltar måste vara positiva till att samtala. Du måste vara positiv och föräldern måste också vara det. Det räcker med att en inte är det så kommer man inte att mötas bra. I det här läget låter det som ett syfte i sig och det första målet med att mötas, att skapa en bättre relation för att kunna fortsätta samtala om vad ni skall göra gemensamt för att komma närmare en lösning.

Du har nu för dig själv formulerat syftet att möta föräldern är endast att skapa en bättre relation som grund för fortsatta samtal. Det räcker så långt. Ha nu bara det målet för detta möte och fokusera bara på det!

Nu står du genast inför ett antal frågor. Hur skall mötet arrangeras? Skall du ringa eller skicka en lapp. Kommer en förälder eller båda? Skall eleven vara med? Var och när skall ni ses? Hur lång tid behöver ni på er?

Eftersom du har ett mål för mötet skall det målet styra inbjudan och upplägg. Du vill etablera en bra relation till föräldrarna och den intentionen får då styra hur du skall göra.

Ett personligt samtal är ett närmande och man kan dessutom läsa av känslor och stämningar. Därför förordar jag att du ringer direkt och bjuder in till mötet på en tid som passar som ni gör upp om direkt. I samtalet bör man så långt det går betona att man vill ha hjälp av föräldern för att klara situationen med barnet i skolan så att man understryker att det är ett samtal mellan vuxna för att hjälpa. Föräldrar kan ibland känna farhågor att de skall stå till svars för vad eleven gjort i skolan, så det gäller att tona ner sådana signaler så gott det går.

Jag anser att eleven inte skall vara med i detta första samtal och eftersom ditt mål är att förbättra en relation till just föräldern, finns heller ingen funktion i att eleven är med. Om föräldrarna vill skälla av sig på skolan är det dessutom bra att eleven inte hör det. Vidare bör miljön vara så neutral som möjligt. Föräldrar kan känna sig i underläge när de kommer till skolan, i synnerhet om deras barn inte fungerar och andra talar om det vitt och brett. Biblioteket? Ett trevligt samtalsrum om det finns? Ett bord i hemkunskapen? Om det går att skapa god stämning genom att bjuda på kaffe eller något är det också bra.

Från skolan bör det inte vara så många som medverkar så att föräldrarna hamnar i underläge. Om båda föräldrarna kommer räcker det med högst två från skolan. Kommer en förälder räcker det med dig själv. Är ni flera är det viktigt att i förväg komma överens om upplägget så att ni inte motarbetar varandra och drar åt olika håll. Ett sätt är att person nummer två intar en lyssnande roll och på sin höjd kanske kompletterar med en fråga du glömt eller så. Fördelen att vara två kan komma i efterhand när ni utvärderar mötet och försöker förstå vilken bild föräldrarna har och vad de vill och kan bidra med i ett kommande möte.

Sen kommer vi till själva mötet.

3. Genomför mötet så att du/ni uppnår syftet

3. Genomför mötet så att du/ni uppnår syftet

Största faran med att inte kunna genomföra ett möte mot ett bestämt mål är den egna personen. Man använder sig själv som verktyg och tyvärr har man ju känslor som kan ta överhanden. Man brukar definiera ett professionellt förhållningssätt som att man kan hantera frågor utan att egna känslor och intressen påverkar. Men det är svårt. Det kan ju vara så att man personligen blivit förolämpad av eleven. Man ju också själv ha tappat fattningen i relation till eleven och både gjort och sagt saker som man inte tycker är de egna professionella höjdpunkterna under tiden i yrket. Vidare kan man ju bli kritiserad för vad man själv gjort, vad kollegor gjort och vad skolan gjort. Inte bara den egna skolan utan andra skolor där eleven tidigare varit. Kort sagt finns det risker för att själv hamna i skottgluggen, och att man går igång.

Själv brukar jag tänka som att jag i samtalet först skickar in kroppen i rummet, och därefter ett hovrande medvetande som likt en helikopter svävar över rummet och betraktar både en själv och de man möter.

Om ni är flera från skolan skall ni i förväg ha gjort upp strategin och vem det är som leder mötet och hur person 2 kommer in i samtalet. Om två försöker driva varsin strategi är de svårt att lyckas med något. Jag har varit med i möten som slutat i katastrof för att flera viljor från skolan försöker driva varsin linje.

Jag är ganska säker på att föräldern som kommer redan känner av problemet och delvis också känner skuld. Skuld leder till försvar i olika former. Även motangrepp. Oavsett vilka uttryck, så gäller det att inte själv gå i försvar eller motangrepp. Försök heller inte stoppa föräldrarna. Låt dem häva ur sig allt utan att gå i svaromål. Gör mer så att du hjälper till genom följdfrågor för att bättre förstå kritiken, utan att besvara den. Att anteckna vad föräldrarna säger är inte bara ett stöd för minnet, utan visar också att du lyssnar. Att skjuta in frågor kan också visa att du lyssnar uppmärksamt och visar vilja att förstå hela bilden. Du kan bekräfta både vad som sägs och stämningar och känslor. Det berättar för föräldrarna att du verkligen lyssnar.

Egentligen behöver du i detta läge inte säga så mycket. Du bekräftar att du hört och du bekräftar det du ser under mötet. Du kan ställa frågor, men helst inte besvara eller gå emot påståenden i det här läget. Frågor brukar inte upplevas som mothugg.

Även de mest ilskna angrepp kan inte pågå i evighet. Ha tålamod. Så småningom ebbar det ut. Ibland kan till och med en förälder som sluggat hårt vilja ta tillbaka litet genom att säga; "ja nu kanske jag tar i" eller " det kanske inte är så illa men jag .."

Jag tolkar sådana yttranden som att det börjar finnas en möjlighet att samtala, att föräldern har öst ur sig känslorna och nu kan börja samtala om problemet i sig.

Hela strategin att lyssna och inte gå emot eller försöka ge tidiga svar, har syftat till att skapa relation genom att visa att man är beredd att lyssna förutsättningslöst. Alla frågor man ställer, signalerar att man verkligen vill veta vad föräldrarna vill säga.

Om föräldern suttit tyst kan det vara litet svårare. Föräldrar vill också vara artiga och det kan kosta på att vara ilsken förälder.Skolan är alltid i överläge i relation till föräldrar och det är inte alls säkert att föräldrar orkar eller vågar vara uppriktiga.

Ett sätt att komma framåt då, är att fråga om föräldrarna har hundraprocentigt förtroende för skolan. För varje procent minus hundra de svarar med, finns reservationer att diskutera. När man då ber dem att berätta vad det är som saknas för att få 100% förtroende kan det komma upp något viktigt att nysta vidare i. Här gäller det då att signalera tillbaka att man verkligen är intresserad av att få veta.

Det finns andra öppningar. Det viktiga är att i första hand signalera att man verkligen vill veta mer om föräldrarnas bild av problemen, även om det innebär kritik. Klarar man det är första steget taget. Kan man sedan visa att man tål kritik utan att försöka försvara sig, så har man kommit än längre.

Egentligen behöver man inte göra så mycket mer än så här i ett första möte. Föräldrarna har kunnat lägga fram sin sak, skolan har lyssnat och man har närmat sig varandra. Föräldrarna kan också ha föreslagit åtgärder. Det gäller också att hålla den tidsram som är överenskommen. Ett möte kan haverera i att någon blir stressad för att man har andra åtaganden efter det utsatta mötet.

Mötet kan därmed avslutas och läraren talar om att de ska tänka över det som föräldrarna berättat och kalla till ett nytt möte inom en vecka eller två.

Även om inte skolan lagt fram några förslag om åtgärder brukar ett möte av detta slag dra igång processer som leder till ökad uppmärksamhet hemma och som redan efter mötet visar att förändring kan komma att ske.

Vare sig mötet varit bra eller inte, kan man fråga föräldrarna om de tyckt att mötet givit den utrymme att framföra vad de vill i frågan eller om de vill komplettera något som kanske inte sagts alls och även berätta hur de upplevt mötet i sig och om läraren borde tänka på något inför kommande möte. Om det redan inte framkommit så kan ju föräldrarna också berätta vad de sagt på mötet för eleven och komplettera med elevens reaktioner inför kommande möte.

Om det mesta nu ligger på bordet, så borde fortsättningen leda till förändring. Läraren bör också utvärdera sitt deltagande i mötet och fundera över vad som fungerade bra eller ej inför kommande möten. Man blir aldrig fullärd i detta utan kan bara öva sig än mer.