Ledarskap handlar om att påverka någon annan. För det mesta innebär det inga problem om rollerna och uppgifterna är tydliga. Men när problem uppstår, handlar det som oftast om att eleven inte gör som läraren vill, av någon orsak. Det kan vara så att eleven inte förstår eller kan, eller att eleven inte vill.

Det kan ofta vara otydligt vad som är vad, och inte alltid tydligt om det hänger på viljan eller förmågan. Forskning visar att en elev som inte kan, men ändå förväntas svara på en fråga inför klassen eller utföra något, kan ta till ”bus” som strategi för att inte framstå som dum inför klassen (Parszyk, 1999). När det gått så långt som till att eleven känner en sådan laddning, är det troligen inte heller så enkelt att bara med ”36 enkla handgrepp förklara uppgiften”.

När eleven inte förstår

Det kan alltså vara idé att först se om eleven verkligen förstår uppgiften. Vetskapen och detta fenomen kan också vara anledning att vara försiktig med att avkräva elever prestationer inför hela klassen, genom att förts försäkra sig att eleverna kan det som förväntas, och att de är trygga i situationen. Många elever som ”busar” kan ha tappat motivation på grund av upprepade misslyckanden. Det behöver inte vara så att allt detta skett inför klassen. Det kan räcka med upprepade misslyckanden över tid som ger tankar på att man inte riktigt är som de ”andra”. Upprepade misslyckanden kan ge låg motivation som har en tendens att bli fast och svår att förändra. Det som skett över längre tid, tar också längre tid att återställa, kanske till och med än längre.

Elever med hög motivation har också oftast tilltro till sin egen förmåga och kan koppla resultat till vad man själv gör. Det gick bra för jag arbetade hårt. Eller, det gick inte så bra, jag behöver jobba mer med det jag inte kunde.

Elever med lägre motivation, kan däremot koppla resultaten till utanförliggande faktorer som att man hade tur eller otur, eller annat som man inte enkelt påverkar själv. Det är ofta så med lågpresterande elever att man ofta ställs inför uppgifter som ligger lite för högt, även om de passar genomsnittet för gruppen. Upprepas detta över tid, och eleven har försökt göra allt man kan, så framstår skoluppgifterna som omöjligt uppdrag. Vad ska man göra mer? Allt blir ju ändå fel. Att genomföra uppgifterna med mycket stöd, är ju inte att klara uppgiften själv, kan också stärka eleven i den uppfattningen. Eleven behöver då uppgifter som går att genomföra själv och det med upprepning över tid så självförtroendet ökar. Även här kan det slå fel om uppgifterna avviker mycket från gruppens, så att de bekräftar att man är ”avvikande”.

Det kommer i dessa fall att vara ett tålmodigt arbete att börja om från början och rekonstruera de baskunskaper i ämnet och färdigheter i grundläggande arbetsformer. Men det är troligen enda vägen. Först då, förmår eleven att göra som läraren säger.

Bäst är att redan långt före sådana fenomen uppstår, ha en planering som utgår från vad alla elever i klassen kan, både avseende svårighetsgrad och progression i ämneskunskaper liksom arbetsformer eller procedurkunskaper.

(Läs mer om detta under planering av undervisning)

När eleven inte vill

Om eleverna inte vill, behöver läraren övertyga dem om att de måste, med hjälp av någon fungerande strategi. Ofta föregås detta av att eleven har ett ”oönskat” eller ”störande” beteende. Upprepad tillsägelse eller tjat om man så vill kan bli ett upprepat beteende från läraren som inte är så effektivt, i synnerhet inte om det sker inför klassen. Andra ineffektiva åtgärder är att ”hänga ut” eleven inför klassen eller ta i för mycket. Man bör istället eftersträva ”lägsta effektiva ingripandenivå” (Ogden, 2003). I all enkelhet betyder det att man inte gör mer än vad man behöver, och bara det. I stunden kan det råda osäkerhet om vad som är adekvat ingripande, och i bästa fall kan det vara bra med eftertanke före man gör något. I de flesta fall är det enklare att vänta än att göra något fel i blindo så man får tid att tänka och förstå.

En enkel åtgärd är att sätta sig och samtala med eleven om varför det är som det är. Att visa nyfikenhet och visa att man inte förstår men att man bryr sig och verkligen vill förstå. Det kan man också säga i stunden till eleven som också kan bli en enkel åtgärd. ”Jag förstår inte just nu varför det blir som det blir, och jag behöver prata om detta med dig”. Det kan också vara en åtgärd i sig som påverkar eleven och kanske också inger lite eftertanke och oro hos eleven. Vad är det som läraren kommer att fråga om och vad ska jag säga om det?

Samtalet bör ske med eleven ensam, eller kanske med någon annan lärare som har elevens förtroende. Om det inte går att få till ett samtal som eleven möter seriöst, kan ett nästa steg vara att ta ett samtal igen med eleven och föräldrarna. Ett bra sätt är att ”förprata med en förälder i förväg över telefon, för att betona att man vill förstå och hjälpa, och inte bara förmedla att det är ett felaktigt beteende. Föräldrar kan också gå i ”baklås” vid minsta misstanke om att läraren antyder att eleven saknar uppfostran, vilket då blir att föräldrarna känner skuld och går i försvar. Om läraren signalerar att man behöver förälderns hjälp att förstå, minimerar man en sådan risk. Sannolikt blir det svårare för eleven att inte prata seriöst tillsammans med eleven.

Det kanske inte sker en totalomvändelse efter första samtalet, men även en mindre omsvängning är viktig. Om det är ett beteende som grundlagts under längre tid, tar det också längre tid att förändra. Om det visar sig att det finns svårigheter bakom oviljan, att eleven inte kan det som förväntas, behövs också lämpliga stödåtgärder.

Upprepade samtal, skapar också bättre relationer aktörerna emellan. I längden blir det jobbigt att inte samverka och att göra sin del i de överenskommelse som träffas. Det kan ta några månader, men man borde märka ändå att det sker stegvisa förbättringar.

Om man inte kommer framåt med föräldrarna och eleven tillsammans, befinner man sig i en svårare situation. I ett sådant läge måste man få hjälp genom elevhälsan. På en skola hanteras de flesta svåra ärenden genom elevhälsan som därigenom övar sin kompetens att möta svårare fall. Ju mer man kör fast, desto mer behövs extern hjälp. Och det går inte att ge upp. Man måste i mål, men med hjälp om så erfordras, av hela organisationen.